Nedanstående skrevs i ett tidigare skede av sjukdomen. Då var det verkligen jobbigt att existera. Det är uppenbart att den intensiva, ibland outhärdliga dialogen, kan upprätthållas genom medvetandegörandet av inre motsättningar. Men att hela tiden i detta tro sig finna en motsvarighet till inre problem är förmodligen en vanföreställning. Numera tror jag att den dialogdrivande kraften till stora delar är en konsekvens av att sjukdomen medvetandegör föreställningar som genom en märklig form av inlevelseförmåga inte bara öppnar vägen till nya perspektiv utan också omöjliggör alla former av ensidigt skärskådande. Citat: "När hans tänkande var som mest oordnat märkte han att varje föreställning omedelbart kopplades ihop med sin motsats, och han kände att denna motsägande handling, att vända vad som helst till dess motsats, fanns latent tillgänglig i människans villkor och även kunde användas till att gå emot den egna intelligensens funktioner. Han kallade det en naturlig mänsklig "perversitet", en alltid tillgänglig oppositionslust som blir starkt exponerad och intensifierad under varje rubbat sinnestillstånd..." (Galenskapens förförelse, Om psykosens väsen, Edward M. Podvoll, sid 45)Teoretiskt borde det dock vara möjligt att förhindra uppkomsten av inre motsättningar genom att förändra sin inställning till sjukdomen, men detta är för mig personligen helt omöjligt.(Om ni inte helt saknar ironi kan jag varm rekomendera George Orwells bok 1984 som inspirationskälla i sökandet efter nya strategier. Kanske är något liknade nyspråksreformen en strategi väl värd att pröva för att upphäva de inre motsättningar som river upp en reda söndertrasad själ. Förmågan att se motsatser kanske kan vändas till en fördel. Man utgår då ifrån att alla de främmande röster, som inte är verkliga, vänder på orden. Ordens ursprungliga innebörd kan då endast avspegla det förmedlade budskapet genom att negeras...Att negera fungerar dock endast om betoningen ej färgas av en stark känsla. Ibland kan ordleken leda till att rösterna ändrar intställning och då måste man också ändra reglerna och tolka allting bokstavligt...Det enda som fungerar är att då och då ljuga och uttrycka sin förståelse för eller sin stora kärlek till de grymma plågoandar som outtröttligt tycks vrid och vända på själen för att skärskåda minsta skrymsle. Detta medför ofta en temporär lättnad, som om hjärnan lyckats lura sig själv att tro att krig är fred...o.s.v...)
