Jag känner mig också splittrad... när jag var yngre upplevde jag det som om jag hade flera olika personer inom mig... men jag har aldrig haft den minnesförlust mellan personlighetsväxlingar som är ett kriterium för dissociativ personlighet eller som det förr kallades multipel personlighet... idag ser jag det mer som att jag gett mina röster namn och låtit dem få en form inom mig... det kan vara ett steg till att lära sig hantera sina röster... de finns ju där samtidigt... samtalarmed varandra... förr skrek de åt varandra... de byter inte av varanadra... även om mitt agerande kan variera utifrån vilket läge jag befinner mig i... vissa är omognare... barnsligare... mer destruktiva... andra mer inkännande... vuxna... och goda...
Jag tror att detta är en del av min personlighetsstruktur, och själv vill jag påstå att det är en psykotisk personlighetsstruktur... men jag har inte schizofrenidiagnos... och det beror nog mer på att jag nästan jämt har sjukdomsinsikt... jag har diagnos kombination av personlighetsstörning och psykos...
Skulle tillägga att om inre splittring är ett resultat av övergrepp så är det inte så konstigt att det är vanligt hos kvinnor... ny forskning som går att beställa från RSMH "Vi är många" visar att 70% av de kvinnor som söker hjälp hos psykiatrin har blivit utsatta för hot, våld, eller sexuella övergrepp antingen i barndomen eller i vuxen ålder....
Antagligen har även många killar varit med om svåra upplevelser som kan ge liknande symtom...
Detta med splittring kanske inte är en diagnos... utan en symtombild... ett sätt att hantera något svårt... kanske ett sätt att överleva...
Jag tycker inte jag har flera personligheter. däremot stämmer det in som Admin sa att jag kan t ex planera att gå och borsta tänderna men så blir det inte av eftersom annat dyker upp och jag glömmer bort att borsta tänderna. detta händer mig ganska ofta och eftersom jag är medveten om det så försöker jag koncentrera mig på det. när jag t ex ska borsta tänderna gör jag det direkt då jag kommer på det så inget annat dyker upp och jag glömmer det.
jag känner igen mej..när jag var yngre så höll jag på med att byta personlighet med mej själv när det var jobbigt.
jag målade upp mej och visade ett heltuff attityd tills jag bara for ihop och grät..med andra ord bara lilla jag igen.
Ja, jag tror också att när man byter personligheter, typ roller så kanske man är väldigt osäker, jag kan göra det när jag är osäker på hur jag ska agera, då blir jag plötsligt nån helt annan, kanske mer pratglad, positiv eller lugn av mig.
men är det inte rätt normalt att ha många personligheter... jag kan vara väldigt blyg men också exrtremt utåtriktad om jag känner mig trygg. det är väl det att om man går emot hur man verkligen känner sig som man spelar. att jag försöker vara tuff tex fast jag egentligen är blyg osv. Det har jag gjort och det var nog en bidragande faktor till att jag fick psykos. att jag hade svårt att acceptera mig som jag var. numera mår jag illa om jag inte är mig själv. Och jag förändras också som sagt beroende på hur jag känner mig och vem det är jag pratar med.
