De symptom vi har/har haft

Jag sa till min kontaktperson att pikometerstora XXX tar sig in via min häl. Jag vet att när jag pratar om ovanliga saker så spetsar vården öronen. Men jag tror fullt och fast att jag utsätts för yttre påverkan. Allt som vården inte kan lösa eller hantera klassas som positiva symptom.

Symtomfri, zero röster.

Just nu är jag nästan symtomfri. Jag har bara följande två hallucinationer ibland:
A) att en enda skalbagge kryper på arm eller ben, så tydlig känsla att jag skulle kunna peka precis var den är. Men tittar jag efter är det aldrig nåt där. Den hallucinationen har jag ofta.
om jag lyssnat länge på klassisk musik fortsätter jag höra dämpad musik en stund även när jag stängt av stereon. Det är ofta musik utan tydlig melodi, tänk Mahler eller Stravinskij. Jag brukar gå upp o kolla stereon då, men jag har alltid stängt av den.

Plus att jag ”tolkar om” ljud när det förekommer störande oväsen. Det kan vara att jag hör avlägsna röster när vattnet är på eller att grannarna är arga ovanför mig när jag spelar musik, antingen på något eget instrument eller på stereo . Men det är mer illusion än hallucinationer, och jag tror att många kan få så.

Hur pass vanligt är det med dagliga symptom? Är ångest ett symptom? Jag oroar mig för att nån ska stjäla pengar via mitt kort, men det är en befogad rädsla och inget psykotiskt. Jag tror fullt och fast att jag har "förmågor", men inte att jag kommunicerar med rymdvarelser. Det är mer att jag kan läsa tankar och får tips om vad som komma skall. Den tron går inte att medicinera bort.

På sistone har jag drömt jag åkt jorden runt för att leta efter radioaktiva saker. En gång i sovjet, i natt i Sydamerika s spets

Fantasio skrev: Har någon här hört musik? Jag hörde musik från väggen som inlagd. Det var ytterst verkligt.

Jag har hört musik många gånger. Det allra mest frapperande var på ett tåg då jag hörde en hel stråkorkester. Jag trodde på allvar att de hade börjat spela musik på tågen för att öka trivseln. Men efter någon halvtimme försvann den.

Vittrad skrev: Igår när jag åkte iväg med bilen för att promenera den vanliga rundan så hade jag ett ögonblick där jag bara "försvann" rent mentalt. Kunde inte tänka, prata eller känna. Fick problem med synen, det blev bara suddigt och mörkt alltihop. Kändes helt overkligt. Tomt. Apatiskt. Karln fick köra hem mig igen. Jag undrar vad det var och vad som utlöste det.

Så har jag också haft. Det är fruktansvärt otäckt. Man vet inte var man ska ta vägen. Men något som hjälpte mig var att koncentrera mig på något helt neutralt som en sten, en bil eller bara mina egna fötter. Då "kommer man tillbaks" igen.