Låta livet inuti leva?

s.

Du är inte ensam, det där med att hjärnan är som ett ljus är som man som man kan kan se på ögonen hos barn ser man glittret i ögonen Det är vanligt hos barn men mer ovanligt hos vuxna de som har ljuset stjaneglittret har sjalen med sig denna har jag skrivit den pockade pa bli skriven och da pa engelska i engelska heter den the glimps

www.viska.se/kunena/dikter/860-glimten

Håller med dig, Josa! Har inte märkt att jag tagit skada av att bli vän med mitt inre och dess delar. Teoretiskt är det riskfyllt, eftersom man stärker dom sidor man låter vara framme och om de skulle bli "onda" så har man starka krafter emot sig. Fast, varför skulle de bli onda? Är man vän med dom så uppför de sig som en vän tillbaka.

Vilken fin beskrivning och fin dikt Nissegossen.

Tack för svar Inwatto. Jag tänker att det kanske är att tränga bort sig själv att inte låta dem få ta plats. Jag känner mig iallafall ganska tom på liv när jag gör så. Det blir som att de lägger sig som utanpå då istället. De är vackra när jag ser på dem som välvilliga. När jag tänker dömande tankar ändrar de karaktär, som om något annat kommer in, så det aktar jag mig för.

Jag kan inte leva livet fullt ut pga min hörselskada! Den bromsar mina intentioner ngt fruktansvärt! Jag kan inte släppa allting och bara dra till ngt ställe jag vet som jag kan leva ett behagligt liv i? Man tycker den enklaste vägen vore att fly fältet, det tror inte jag! Problemen har man med sig överallt.

En strategi mot röster är att tillåta dem komma en halvtimme per dag på en viss tid. Det fungerar för vissa.