Synhallucinationer?

Vad räknas som synhallucinationer egentligen?

Jag har alltid trott att det är normalt att ögonen spelar en spratt, men har fått höra att det inte alls är så vanligt som jag trott. Hur vet man vad som är normalt, och när det är ett tecken på att något är fel?

Jag ser ofta skepnader, personer, oftast som skuggor i ögonvrån. Att någon passerar mig, men när jag vänder mig om finns inget där direkt i synfältet, utan de fortsätter vidare strax till gränsen av mitt synfält. Men även färger och former (som när man tittat in i en lampa eller solen och ser en färgad fläck), insekter som flyger runt mitt ansikte, och annat. Jag tycker det är väldigt obehangligt, och det gör mig ofta rädd, får mig att känna mig bevakad och förföljd.

Ska jag ta upp det här med min läkare, eller är det normalt att ha det så?

Hallucinationer räknas som när man ser eller hör saker, som ingen annan i den absoluta närheten ser eller hör.

Att enbart ha synhallucinationer är ovanligt och brukar oftast innebära att det är något annat än psykos som framkallar det. Det kan t.ex. vara alkoholmissbruk.

Vid synhallucinationer brukar seendet vara "känsligare". Ljus och färger kan upplevas dom starkare. Föremål kan också ändra form.

Själv har jag knappt alls haft några synhallucinationer. Vid ett par gånger har jag upplevt skuggor av en person i ögonvrån. Det är i princip allt.

Jag tycker att du skall diskutera detta med din läkare, eftersom du upplever det som ett problem. Det är svårt att riktigt bedöma ditt fall, eftersom du inte berättat om vilka andra symptom du har.

Mina andra symptom är att jag saknar ork och lust att göra något alls, som aktiviteter, personlig hygien, sköta om hemmet, laga och äta mat, allt känns meningslöst. Har även självmordstankar och självmordsförsök, kombinerat med självskadande.

Blir till och från paranoid, då känner jag mig förföljd, bevakad genom tv, radio, telefon, dator, misstänksamhet mot alla i tron om att de vill skada mig. En viss del av paranoia är alltid närvarande, men ibland blir det riktigt jobbigt. Då har jag svårt att se filmer, läsa böcker eftersom jag blandar ihop handlingen med mitt eget liv. Och har väldigt svårt att skilja dem från varandra.

Har även, vad jag tror, social fobi och panikångest. Jag isolerar mig från de få (familjen) som finns kvar i mitt liv, och går helst inte utanför dörren alls.

Det som finns i huvudet är svårt att förklara, det känns som att jag blivit dummare. Saker som förut var självklara är inte det längre, tankarna känns begränsade och jag har väldigt svårt för att tala, jag sluddrar, och kastar om orden. Känner mig nästan dum, jag har svårare för att förstå och kan inte koncentrera mig på saker.

Det kanske finns något mer, men det här är vad jag kommer på nu.

Det låter som du har det jobbigt. Jag tycker att du skall berätta för läkaren om alla symptom du besväras av eller om du har svårt att komma ihåg det så kan du skriva ner på ett papper och visa upp. Jag tror om du får läkemedel och annan behandling så kommer du att må betydligt bättre. Jag fick intryck att du kanske redan varit i kontakt med läkare för dina problem. Har du kanske redan fått någon hjälp?

Jag har varit i kontakt med läkare i många år, och fått samtalsterapi och mediciner. Antidepressiva, antipsykotika, lugnande och sömnmedel, men alla mediciner är utsatta sedan ungefär ett år tillbaka eftersom jag inte svarade tillfredsställande på dem och hade väldiga problem med biverkningar.

Jag är rädd för att berätta om vissa saker eftersom jag är rädd att bli utskrattad, och att de inte tar mig på allvar.

Jag har aldrig hört att någon blivit utskrattad ännu och jag tror att risken är minimal. Särskilt eftersom de känner till att du haft problem sedan tidigare. Jag tror att du kan berätta allt för dem utan några problem.