MItt första psykosinsjuknande

Ska nu försöka redogöra för mitt första psykosinsjuknande... har redan skrivit ganska mycket om allt detta, jag vet... men det är för att det är så intressant...

Det började iaf med att jag gjorde slut med min flickvän, sen började jag få för mig att hon var ute efter mitt liv.

Jag vet inte riktigt hur allting tog sin start men i skolan var jag nog ganska paranoid. Jag trodde alla konspirerade mot mig och ogillade mig, vilket inte riktigt stämde trots att jag kanske inte var mest populär.

Iaf så började jag senare få för mig att min flickvän ville mörda mig trots att jag inte hade några som helst bevis för det. Jag tänkte att hon var ute efter mitt liv tillsammans med några barndomsovänner till mig. Jag hade inga bevis för detta utan det var bara något jag inbilldade mig. Jag började mer och mer inbillda mig hur folk var inne i min lägenhet och en natt då jag varit ute och festat fick jag ett paranoit anfall och sprang igenom staden där jag bodde i tron att det fanns en konspiration (som alltså inte fanns) som varit inne i min lägenhet och förgiftat mig. Jag var helparanoid och detta var en av de värsta perioderna i mitt liv. Just det att jag inte hade något bevis för sakerna är just eftersom jag var paranoid.

Jag fick för mig mer och mer att det var en stor konspiration som var ute efter mitt liv och jag var mycket paranoid. Hela staden där jag bodde (som jag nu flyttat ifrån vilket är skönt då jag har så många psykotiska minnen därifrån) var fylld av folk som ville mig illa trodde jag. Jag var verkligen väldigt paranoid. Det som gjorde mig paranoid var just att jag inte hade några yttre fakta att basera min paranoia på utan att den bara var där utan att jag baserade den på något. Jag hade inga bevis som skulle accepteras av polisen eller vården så därför borde jag egentligen struntat i allting men det gjorde jag inte.

Under den här tiden blev jag även deprimerad eftersom jag inte hade någonting att göra och paranoian ökade i styrka.

Jag fick för mig att alla som pratade med mig och som jag träffade hade dolda motiv till varför de var trevliga etc.

Det var väl förstadiet till psykosen, en massa paranoia. Sedan utbröt väl själva psykosen genom att jag började handla på paranoian och tro att det verkligen var så. Att jag verkligen var förföljd etc.

Under min psykos trodde jag att folk pratade till mig indirekt och sade saker indirekt till mig... det var verkligen en jobbig period. Jag trodde att personerna jag träffade på hotellet (jag var nämligen på semester) var antingen polisagenter eller med i den hemliga organisationen. Jag trodde att massor av folk var med i den hemliga organisationen och inbilldade mig allmänhet massa saker.

Efter en tid kom jag in på psykosboende där jag bodde några månader. Hela tiden under denna period så skrev jag långa utlägg till polisen som var ganska osammanhängande och handlade om hur jag var förföljd etc.

Tiden på semesterorten var väldigt jobbig då jag var på psykavdelningen där och inlåst i en isoleringscell eftersom de trodde jag skulle rymma. Jag var väldigt paranoid under den här tiden och trodde att alla som pratade med mig i stort sett testade mig och att det fanns en konspiration mot mitt liv inbilldade jag mig också.

Det var en väldigt jobbig tid.

Jag vet inte vad som kan ha utlöst denna paranoida psykos. Men jag har lite tankar. Mycket läskig media, film, böcker etc. Jag ska undvika sånt. Jag tror det nästan var det som utlöste min psykos, som egentligen var massa paranoida tankar. Om man ska ge min psykos en beskrivning så var det massa paranoida tankar. Tankar som mycket kom fram på grund av böcker jag läst etc. Därför undviker jag nu helt och hållet skräckgenren nuförtiden, för att undvika paranoia.

Fortsätter monologen

Hur som helst så var min sjukdom under första psykosen, det som gjorde att jag fick vård, att jag hade paranoida vanföreställningar. Jag trodde att jag var förföljd och att folk var ute efter mig. Saker som jag bara inbilldade mig utan att ha några bevis som skulle godtas av vården eller polisen, jag var alltså paranoid

Nu är jag nog inte paranoid längre. Kan man inte säga, men jag undrar om jag skulle kunna bli paranoid igen. Det är nog ganska troligt och förmodligen så jag skulle insjukna i ny psykos. Dvs. att jag får för mig att folk är ute efter mig och att det finns en konspiration mot mitt liv. Just det verkar all min paranoia bygga på - att jag är i livsfara. Men paranoian skulle ju också kunan röra andra saker. Därför gäller det alltid att fråga om man har något bevis för till exempel X. Om man inte har bevis utgår man från att det inte är så. Det är så man motverkar paranoia. Man utgår alltid från att man inte är i fara. Jag är inte i fara just nu till exempel. Man utgår alltid från att de paranoida tankarna inte stämmer. Men det gäller ju först att identifiera tankar som paranoida. Jag känner igen mina paranoida tankar och jag vet att de inte stämmer, därför är jag inte ett dugg orolig just nu. Men jag skulle ju kunna få nya paranoida tankar. Då gäller det att identifiera dem och sen ígnorera dem.