Jo exakt. Det farliga är att man kan komma in i gamla tankebanor igen men nu har jag bestämmt mig hur jag ska tänka. Det är det här som jag skrev alldeles nyss: jag har inga bevis för X alltså är det inte så.
Jag har inga bevis för att mina barndomsovänner vill döda mig alltså är det inte så.
Jag har inga bevis för att jag befinner mig i fara - jag befinner mig inte i fara.
Synd att jag inte kommit på den här tekniken då jag fick min första psykos. Den var ganska jobbig att skriva om då den var plågsam på ett annat sätt än min andra psykos.
Min första psykos byggde ju också på vanföreställningar, det är det jag har börjat inse. Däremot inte på lika direk iögonfallande vanföreställningar som min andra psykos - då jag dessutom hörde röster.
Men visst var det vanföreställningar att folk var ute efter mitt liv. Och det var vanföreställningar att jag var i fara i min lägenhet. Det var en vanföreställning att min exflickvän ville mörda mig. Det var en vanföreställning att jag blev drogad när jag fick mitt paranoida anfall. Det var en vanföreställning att jag befann mig i någon som helst yttre fara under min semester. Allt var vanföreställningar och den ända fara jag befann mig i var att jag var psykotisk - nästa gång jag känner av psykotiska tecken ska jag direkt kontakta vården om det.
Men det var vanföreställningar, allt det jag skrev om, lika mycket som vanföreställningen att jag styrde allt som stod i tidningarna och styrde hela världen. Det var lika mycket en vanföreställning att någon var ute efter mitt liv som att jag kommunicerade telepatiskt med vänner och kändisar.
Jag har verkligen haft många vanföretällningar, framförallt om man räknar med alla vanföreställningar från min första psykos
