Angående hur man kan känna inför rösterna som man hör, så skrev jag denna. Den heter Älskade fiende. Jag tror några av er kan känna igen sig.
Älskade fiender
Till er, mina röster som lever och frodas i mitt inre. Ni lever på min bekostnad, jag vill inte se er som parasiter på min själ i min ande. Ni behöver inte hata mig så mycket som ni gör. Därför säger jag, älskade fiender, ni finns här i mitt innersta i mitt ego, men varför måste ni göra så att jag i mina svåra stunder inte vill fortsätta leva? Jag vill icke göra ont, men ibland vill jag ge er stryk, absolut inte använda några vapen mot er, men jag skulle vilja ha ett hederligt gammaldags slagsmål med er. Där vi efteråt, oavsett vem som vann, kunde ta ett glas öl tillsammans och plåstra om varandra. Detta skulle åtminstone jag uppskatta. Älskade fiender, ni kan inte för fem minuter lämna mig ifred utan att ni gör er påminda om att ni finns i mitt inre, jag skulle ibland vilja ta semester ifrån er eller varför inte skicka er på semester, (kanske till något varmare ställe än denna kalla värld).
Jag skulle vilja att det satt en matchdomare i mitt inre, precis som det finns matchdomare på en pingismatch, som kunde tala om vilken utav oss som kämpar i matchen på rätt sätt. I denna match som aldrig avslutas, jag har i alla fall inte hört någon avblåsning. (Förutom den tinnitussignal som ständigt gör sig påmind, som jag betraktar som tonen från himlen som aldrig tystnar). Jag skulle mer en än gång vilja döma er för en faul (fult grepp skulle de kanske vara).
Hur mycket jag än försöker och de läkare som kommer och tittar på mig, som nickar och ser förstående ut och skriver ut en massa mediciner som de själva inte ens vågar pröva. Sedan skickar de hem en med en påse mediciner till samma helvete igen utan att man för den skull får någon lindring. Endast en gång höll ni er borta, det var efter att jag fick flytande Haldol. Jag fick doser utav den medicinen som kunde nockat en häst. Det var en 25 ml flaska med pipett för att man skulle kunna dosera droppvis, jag skulle ha fem flaskor om dagen. Då höll ni er borta i två veckor och när ni kom tillbaka sade ni - Hej! Nu är vi här igen nu har du haft din semester.
Detta att jag vill slåss med er, är såsom jag läste en gång för mycket länge sedan i en skönlitterär bok. Jag kommer inte längre ihåg om det var en bok av Jack London eller vem det var. Den handlade i alla fall om en Eskimå familj. Det stod att läsa att om fångsten varit god så lyste tranlampan i igloon med sotande stor låga. Men detta handlar om hur jakten gick fel och de började svälta, två utav hundarna fick valpsjuka (eller vad det nu var) Eskimån släppte hundarna och lät dem löpa. Svälten var så stor att de övriga hundarna tog slut. Tranlampans låga var så liten att det knappt gick att se. Eskimån lämnade sin familj och gick ut ensam för att se om han kunde skaffa mat på något sätt. Han hade då och då skymtat ett åttafotigt vilddjur på avstånd. Han undrade vad det var för ett järtecken. Till slut kom ”vilddjuret” fram till honom och då kunde han se att det var de två hundarna som hade fastnad i de seldon de tidigare varit bundna med som de hade haft på sig när de blivit lössläppta. Seldonen hade fastnat på så sätt att de inte kom loss, och de kom inte heller åt varandra med munnen så de kunde inte bita varandra. För att överleva måste de komma överens och jaga tillsammans för att överleva. Nå i alla fall var de nu friska och Eskimån skar loss dem ifrån varandra. Det första hundarna gör, är att så fort de var lösa började de slåss med varandra så pälstussarna yrde. Men när de hade lugnat ned sig så spände han hundarna för pulkan, han tidigare dragit själv och lät hundarna dra dit de ville, för han förstod att de måste ju själva ha hittat mat, annars hade ju svultit ihjäl, så han lät dem dra dit de ville. Han hittade fångstbyte som han kunde lasta på pulkan och dra till igloon. På så sätt slutade det ju lyckligt den gången.
Författare till inlägg
