Smakprov på min nya bok!

Hej alla! Här kommer ett utdrag ur min kommande bok. Det är de två första kapitlen. Tänkte att någon som inte har läst min första bok kanske är nyfiken på vad jag skriver. Hör av er om ni vill köpa första boken. Denna bok kommer inte att bli klar förrän om några månader. Den ska bli bättre än första boken. Jag har fått tag i en bättre korrekturläsare så det ska nog bli jättebra när manuset är klart! MVH A-C



Mitt nya liv - Att leva i ett gruppboende


Kapitel 1



Den här boken kommer att handla om mitt nya liv, livet i ett gruppboende, dit jag flyttade i mars 2010. Det är en omställning som tagit mig mycket hårt. När jag först blev tillfrågad om jag ville flytta dit sa jag nej, NEJ, NEJ, NEJ, ABSOLUT INTE!!! ALDRIG I LIVET! Jag ville bo kvar i min lilla etta där jag hade mina älskade katter ”Trollet” och ”Astrid”. Jag fick inte ha dem med mig till gruppbostaden och det var det avgörande. Jag skulle aldrig kunna leva utan dem! Jag älskar dem som om de vore mina egna barn. Jag ville fortsätta med mitt liv som jag hade det. Att personal från gruppboendet kom hem till mig två gånger i veckan och hjälpte mig med diverse saker i hemmet. Det var så jag ville ha det! Jag vill aldrig någonsin ha någon förändring i mitt liv!

Det hela slutade med att jag återigen fick en depression och blev inlagd på en psykiatrisk avdelning, där jag stannade i ca en månad. När jag kom hem därifrån frågade min ena personal återigen om jag ville flytta till deras gruppboende. Hon förklarade att det fanns en lägenhet ledig nu och att jag var tvungen att ge besked inom det närmaste om jag ville ha den. Hon förklarade att om jag gav en intresseanmälan kunde jag fortfarande ändra mig om jag så ville, och det där med katterna kunde de diskutera med enhetschefen. Det kanske gick att ordna trots allt. Med det svaret skrev jag faktiskt, till min egen förvåning, en anmälan. Efteråt, när personalen gått, undrade jag vad jag gjort! Dock kände jag en viss lättnad över att veta att ingenting var bestämt och att jag kunde dra mig ur om jag så ville. Tack och lov!! Jag ville ju inte!

Ett tag senare bestämdes besök med personal från gruppboendet samt med LSS-handläggaren i min kommun. De skulle komma och diskutera lägenheten på boendet. Jag hade träffat LSS-handläggaren tidigare och tyckt bra om henne, men trots detta var jag jätteorolig och nervös inför denna träff som skulle äga rum i min lilla lägenhet. Väl på plats kändes det dock bättre. Jag blev mindre nervös när vi börjat prata med varandra och kände lugnet sprida sig i kroppen. Det här var ju inte så farligt! Det kändes bra att ha två personer hos mig som jag kände sedan tidigare och som jag tycker mycket om. Jag fick veta att jag hade första tjing på att få lägenheten och att jag skulle lämna besked till enhetschefen inom en vecka, OM jag ville ha lägenheten. Jag fick också besked om att jag trots allt fick ta med mina katter till boendet, under förutsättning att jag själv tar ansvar för dem och sköter om dem.

När besöket var avklarat kände jag mig pigg och glad och kände att jag trots allt kanske skulle vilja flytta dit! Jag ringde genast till mina föräldrar och berättade vad vi pratat om och att jag ville åka och titta på lägenheten. Mamma blev förvånad över att jag var så positivt inställd till att eventuellt flytta. Det är inte likt mig! Efter ett par dagar bestämde vi inom familjen att vi skulle åka och titta på lägenheten. Jag tyckte att det skulle bli jättekul och hade längtat tills vi skulle dit och titta! Jag kände mig väldigt uppåt, kanske var jag på väg att bli manisk? Jag är ju bipolär också, utöver Aspergerdiagnosen så jag har mina uppåtperioder. Men nu var det nog bara nyttigt att vara glad och uppåt! När vi väl var i den lediga lägenheten och tittade blev jag stormförtjust och undrade om vi inte kunde åka till enhetschefen med en gång och säga att jag VILL ha lägenheten. Jag tänkte inte efter före utan bestämde mig med en gång. Mamma sa att vi kunde köra dit vilket vi också gjorde. Vi satt en stund hos henne och fick lite besked om lägenheten och vad den kostar i hyra osv. Efteråt, när vi skulle gå därifrån fick jag ett sådant infall att jag kastade mig i armarna på enhetschefen och fick en ordentlig kram av henne. Jag tyckte sååå mycket om henne! Hon visade att hon förstod mig och jag kände ett enormt förtroende för henne. Snälla, snälla enhetschef!! Vi fick besked att jag hade tillgång till lägenheten redan från mars månad men att hyresavtalet gällde från och med 1 april.
Jag var väldigt ivrig inför flytten och ville flytta dit så fort det bara var möjligt! Det här skulle ju bli JÄTTEKUL! Mamma och pappa sa dock att vi skulle ta det lugnt med flytten och inte hasta på för fort. Jag blev lite irriterad över detta. Jag ville ju flytta NU! Men eftersom jag inte längre hade någon bil så jag kunde köra själv var jag tvungen att finna mig i detta, och vara tacksam över att mina föräldrar ville hjälpa mig. Flytten gick låååångsamt och jag kunde knappt stå ut de dagar som vi inte körde grejer till nya boendet. Jag ville ju köra saker varje dag och flytta möbler med en gång! Nu efteråt, kan jag inse att jag nog faktiskt varit manisk den senaste månaden. Då tar jag förhastade beslut och vill så mycket och det känner jag igen under den tid som varit. För några dagar sedan, innan jag började må sämre, fick jag för mig att jag skulle skaffa rastaflätor och det var också ett sådant där infall utan eftertanke, men som tur var hittade jag ingen i närheten som gör sådan frisyr, så nu sparade jag en massa pengar på detta. Förmodligen hade jag inte passat i en sådan frisyr heller, men eftersom en i personalen har sådana flätor blev jag stormförtjust i detta! Men, NEJ, det blir inget av med detta infall.

Sedan, den 30/3 flyttade vi ÄNTLIGEN det sista och jag fick flytta till boendet helt och hållet! Gud så roligt och sååå fin min nya lägenhet var. Här skulle jag trivas! Det enda som oroade mig var mina katter. Hur ska det gå för dem? Och Trollet som är så nervös och rädd av sig, hur ska hon klara detta? Denna oron var dock onödig för det gick mycket bättre än väntat. Både Astrid och Trollet kom fram från sina gömställen redan min första kväll här. De gick och undersökte och luktade överallt, tills de både hittade till deras sandlåda och sina matskålar. Det dröjde inte många dagar förrän de även visade sig kelna och tillgivna. Detta gjorde mig avslappnad och lugn. Mina underbara katter hade mot alla odds funnit sig väl tillrätta!

Under veckan som gått har jag varit ute i det gemensamma utrymmet som vi har och pratat med en av de andra som också bor här. Vi bestämde ihop med personal att vi skulle laga mat tillsammans i min lägenhet på lördagen. Det kändes jättekul! Något jag såg fram emot. Men så började jag tänka efter. Vad har jag nu gjort?? Jag vågar inte! Jag vill inte! Vilken fasa! Men så tog jag mod till mig och pratade med personalen och berättade hur jag kände det och att jag ändrat mig. Jag vill inte längre! Jag trodde de skulle tvinga mig till att hålla mitt löfte, men nej, jag slapp det. Vi ska ställa in denna gemensamma måltid. Gud så skönt!


Efter ca en vecka vände allting för mig, från att ha varit uppåt och glad, rasade allting samman. Jag var orolig över att jag skulle förlora min sömnmedicin och min ångestdämpande medicin, vilket psykiatern pratat om. Jag var LIVRÄDD över detta och till på köpet skulle jag börja på en daglig verksamhet den 15/4 vilket jag var jätterädd för! Så ångesten var outhärdlig och jag var gråtfärdig. Tidigare i mitt liv har jag gjort mig illa i armarna när jag känt oro och tankarna på det har funnits där även nu när jag mått dåligt. Jag har känt det som om livet är oerhört skrämmande och meningslöst. Jag vill inte leva längre!! Mina självmordstankar har accelererat och jag vet inte hur det kommer att gå med mitt liv.

Men så slog det mig, mitt i alltihop, att jag har ju min favoritförfattare som jag har kontakt med och som jag avgudar och känner sådant förtroende för. För hennes skull, skulle jag inte kunna ta livet av mig för. Jag skulle aldrig kunna göra henne så illa. I stället valde jag att fortsätta läsa en av hennes böcker som jag har, och genast kändes det bättre! Jag kunde skingra tankarna och blev förvånad över hur mycket det kunde hjälpa mig. Nu är nästa bok av henne påbörjad och det känns otroligt skönt att kunna sväva bort i fantasins värd en stund.

Jag har också haft besök av två personer från psykiatrin. De är så otroligt trevliga och jag tycker så mycket om dem, vilket gjorde att jag faktiskt kände mig riktigt glad av det besöket! Under de dagar jag mått dåligt har jag fått prata med personalen lite oftare och det har också känts bra, så det ÄR faktiskt bra att bo i ett gruppboende med tillgång till personal dygnet runt. Något som jag faktiskt känt som jobbigt från början, alltså att ha så mycket personal runt omkring mig. Jag vill ju vara för mig själv… men det bästa med personalen är ju att de kommer nästan bara in till mig om jag vill ha besök av dem. Annars får jag sköta mig själv – vilket också är vad jag vill. Jag har även varit och handlat tillsammans med personal. Usch och fy så jobbigt det var! Nervositeten var som vanligt stor och jag önskar att jag sluppit handla. Åtminstone utan personal!! Jag känner mig illa till mods av att ha sällskap när vi går i affären och letar upp de varor jag ska köpa. Hade inte affären legat så långt bort att vi varit tvungna att köra dit, då hade jag handlat ensam! Nästa sak att bli orolig inför är när jag ska betala i affären. Att använda betalkortet och slå in koden gör mig alltid så nervös att jag skakar om händerna, vilket gör det ännu svårare att knappa in koden. DET ÄR SÅ HEMSKT!!

Mina skakningar i händerna kommer och går, mer eller mindre. Det är oerhört jobbigt, speciellt när jag ska skriva eller till exempel dricka. När jag blir spänd och nervös förvärras det hela och jag skakar otroligt mycket. Jag har aldrig tidigare i mitt liv haft sådana problem, utan det har kommit sedan jag började med medicin mot psykos - neuroleptika . Det är utan tvekan en biverkning av denna medicin och jag har tidigare haft en annan medicin mot biverkningarna som jag av någon anledning fått sluta med, men sjuksköterskan som är här på gruppboendet har nu fixat så jag får denna medicin återinsatt. Vilken lättnad!! Tack och lov att här finns en så bra sjuksköterska så jag själv slipper träffa psykiatern och diskutera medicinen själv. Jag är nämligen RÄDD för min läkare. Jag är tyvärr tvungen att träffa henne en gång i månaden på de så kallade nätverksmötena då jag och en massa andra personer inom vården är närvarande. Det är en stor påfrestning för mig, dels är det jobbigt att vara bland så många människor samtidigt och så är det som sagt var läkaren som jag är hypernervös för att träffa!! Under förra nätverksmötet som var i slutet av mars var jag så nervös så jag skakade hela jag och kände mig nästan svimfärdig. När vi började prata om mina mediciner var det som om allting släppte för mig och jag började gråta inför de andra. Jag är snart 35 år fyllda men ändå kunde jag inte hålla igen utan började gråta. Det kändes så pinsamt!! Bredvid mig satt kommunsjuksköterskan som är på gruppboendet några gånger i veckan. Jag hade bara träffat henne en gång tidigare och var lite osäker på vad jag tyckte om henne, men när jag började gråta höll hon mig i handen och det kändes såååå tryggt och skönt. Jag noterade med en gång att henne skulle jag tycka om!













Kapitel 2

Att ha avtalade tider med personalen är oerhört jobbigt! Redan en timme eller mer innan den bestämda tiden blir jag jättenervös och spänd. Jag kan inte koncentrera mig på annat än att tänka på att de ska komma och ringa på min dörr. När tiden är inne och personalen ska ringa på dörren när som helst så sitter jag och väntar på detta, eller så står jag innanför dörren och väntar där. När dörrklockan väl ringer flyger jag i luften av rädsla. Och så har vi det gemensamma utrymmet… Från början har jag hela tiden sagt till personalen att jag ALDRIG vill vara därute, men så, av någon anledning gick jag faktiskt ut där en kväll då personalen tillsammans med ett par av de boende satt i soffan och tittade på TV tillsammans. Jag satte mig själv i soffan men var livrädd att någon skulle tilltala mig. Jag ville inte prata med någon!! Jag kände mig kallsvettig av nervositet och det slutade med att jag reste mig upp och gick in till mig i min egen lägenhet igen. Jag tänkte aldrig mer gå ut bland de andra!! Tänk om jag visste vad som skulle ske i framtiden! Det dröjde nämligen inte många dagar förrän jag åter igen gick ut i det gemensamma utrymmet, denna gången för att titta på tavlan där de skriver upp vilka som jobbar. När jag kom dit visade det sig att det bara var en personal och en boende på plats och jag blev erbjuden att äta fralla och dricka kaffe. Efter mycket övervägande tog jag, mot alla odds, beslutet att jag skulle äta en fralla, dock ej dricka kaffe eftersom jag inte dricker någon varm dryck. Så jag sprang in till min lägenhet för att hämta en mugg med juice och så gick jag tillbaka ut där de andra satt. Jag sa inte mycket men det kändes ändå inte sååå farligt som jag från början trott att det skulle göra. Dock tänkte jag ju inte i de banorna att jag kanske skulle må dåligt igen. Det fick jag upptäcka den dagen då livet vände för mig och blev till ett meningslöst, ångestfyllt helvete. Varför ska alltid JAG må dåligt för??? Livet är så orättvist! Jag mår fortfarande dåligt men ångesten lättar när jag sitter och skriver. Skönt!

Under min uppåtperiod då vi höll på att flytta, då skrev jag mail till en massa vänner jag har via internet och bjöd hem en hel del att besöka mig när jag flyttat in helt och hållet. Något som jag tyckte skulle bli såååå kul, men nu när jag kommit på plats och väntar mitt första besök är jag JÄTTENERVÖS!!! Jag ångrar mig nästan att jag bjudit hem så många personer! Innerst inne vill jag visserligen ha besöken, men jag är så otroligt orolig över hur jag ska fixa att koka kaffe och bjuda på någon kaka till dessa besök. Jag vet att jag får be personalen om hjälp med detta men det bär emot. Usch! Jag vet inte hur jag ska göra. Mina internetvänner är ju sååå trevliga och de jag känner som bor här i närheten har jag ju också träffat. Det skulle vara så roligt att få träffa dem igen! På något sätt måste jag klara detta!! Jag har bland annat bjudit hem enhetschefen och LSS-handläggaren och DET är jag inte nervös inför. De vet vad jag har för problem och de har stöttat mig hittills. Det känns bra att träffa dem. Jag känner mig trygg i deras närhet och i mitt dåliga mående som jag har nu, känner jag GLÄDJE över att de vill komma och hälsa på mig. Tänk att de tar sig tid till detta, trots att de har mycket att göra på jobbet! Underbara människor! Lika underbara som min stora författaridol och vän är. Jag känner egentligen obehag inför kroppskontakt, men de jag har riktigt förtroende för och tycker mycket om. DE vill jag krama. Då skulle jag vilja kramas i all oändlighet. Det känns ju så skönt!! Åhh mina älskade vänner! Ni ska bara veta hur mycket jag tycker om er!

Jag har tillsammans med personal gjort något som bar mig emot riktigt mycket. Jag har nämligen gått ner till Apoteket och hämtat ut Akineton som jag ska ha mot mina skakningar i händerna. Jag var emot att gå dit eftersom jag har sådana ryggproblem att jag inte kan gå längre sträckor, MEN det GICK bra! Jag fick lite ont i ryggen på hemvägen men jag kunde gå hela vägen tillbaka trots det. Motionen behöver jag ju verkligen nu när jag bantar. Jag gick nämligen upp massor i vikt när jag åt Zyprexa-medicinen. På grund av det fick jag tack och lov sluta med den medicinen, och i stället har jag fått annan neuroleptika som inte har så kraftig viktuppgång som biverkan. Ryggen däremot kan jag inte göra så mycket åt… Jag har varit på röntgen för drygt tre månader sedan och då upptäckte de lite olika ”fel”. En ländryggkota har glidit ifrån en annan kota, en disk i ländryggen är höjdreducerad och till på köpet har jag en extra ländryggkota. Nu väntar jag på magnetröntgen vilket ska ske den 22/4. Efter tre månaders väntetid har jag ÄNTLIGEN fått en kallelse. Dock är det mycket nervöst. Dels är jag nervös inför själva röntgen och hur den går till, trots att jag fått en skriftlig information om hur man ska göra, och så är jag jätteorolig om jag måste opereras vilket det varit tal om. Det hela beror helt och hållet på vad de hittar på magnetröntgen. På ett sätt vill jag opereras OM det kan hjälpa mig ifrån alla ryggsmärtor. Man blir så handikappad när man inte kan röra sig som andra friska människor gör.

Något som är positivt med flytten till gruppboendet, det är att jag blivit mycket noggrannare både med städning och att äta ordentligt varje dag. Tidigare i mitt förra hem, då kunde jag vara utan lagad mat flera dagar i sträck. Nu äter jag middag varje dag och försöker äta så nyttigt som möjligt. Katternas sandlåda rensar jag efter varje gång de varit där. Sängen bäddar jag varje dag och jag stiger upp mellan 07.30 och 08.00 alla dagar i veckan. Frukost äter jag också varje morgon. Det är MYCKET som blivit till det bättre sedan flytten. Att städa lägenheten gör jag tillsammans med personal varje torsdag. Inför första gången jag skulle städa var jag så otroligt nervös. Först funderade jag på om jag skulle dammsuga själv innan personalen kom hit, men jag tog mod till mig och väntade på personalen, och se! Det gick ju strålande bra med städningen! MEN! Av någon anledning är jag redan orolig inför nästa städning. Jag är bekymrad över vilken personal som kommer och hjälper mig nästa gång. Jag vill ha någon jag känner väl och tycker om. Jag vet inte om jag vågar fråga vem som hjälper mig! Frågar jag inte så får jag inte reda på det förrän dagen innan, då vi skriver schema inför morgondagen. Nej vad jobbigt!! Åhhh jag vill ju veta NU vem det blir som kommer. Det känns som om jag snart kommer att börja gråta av nervositet! Vill ha en famn att gråta i. Känner behov av kroppskontakt hos någon av de fåtal personer som jag litar på och tycker mycket om. Önskar att någon av dem var här…. ”gråt”

Efter att ha varit hästägare i 16 år känns en enorm saknad av att nu vara utan dem. Jag har fött upp arabiska fullblod och haft egna avelshingstar, både Ramses och Moses el Din. Under denna intensiva period i mitt liv då jag hade sju egna hästar plus att jag jobbade heltid på en fabrik i stan, hade jag inte fått någon diagnos. Men så helt plötsligt började jag sälja mina hästar. Det var för mycket att ha allihop! Jag orkade inte, jag hade inte råd. Till slut hade jag bara en häst kvar, mitt avelssto som jag själv fött upp. Jag betäckte henne varje år och hon fick sina underbara fölungar som jag alltid kommer att minnas. Men så förra året, det vill säga år 2009, då bestämde jag mig för att ta mitt allra största beslut någonsin! Med andra ord sälja mitt dräktiga sto och hennes lilla fölunge. Dessa två kom till en och samma köpare och har det jättebra i sitt nya hem, men JAG, jag känner både saknad och sorg efter dem. Jag har emellanåt ångrat mig att jag sålde dem, men så har jag till slut kommit fram till att det trots allt var ett korrekt beslut. Eftersom jag mått mycket dåligt då och då, de senaste åren så har jag haft det väldigt jobbigt med att sköta om hästarna. Först trodde jag att försäljningen var ett förhastat beslut taget i en uppåtperiod, då jag inte tänker efter före när jag ska ta beslut, MEN det var rätt gjort!! Idag känner jag oftast, när inte saknaden träder in, en lättnad över att inte längre ha hästar att ta ansvar för.

Jag har en kontaktperson som jag träffar cirka en gång i veckan och jag känner henne väl eftersom jag har haft häst uppstallad hos henne för några år sedan, plus att vi bodde nära varandra innan jag flyttade hit. Jag tycker mycket om henne, men trots detta är jag jätteorolig och nervös inför att hon ska komma i eftermiddag. Jag har bestämt mig för att bjuda på lite fika och huuu så hemskt. Jag vet ju inte hur jag ska göra!! Jag dricker ju inte kaffe så jag ska ha juice istället, men kontaktpersonen ska ha kaffe! Jag HAR bryggt kaffe tidigare så egentligen kan jag ju det, men ändå är jag så osäker inför det. Det är nu fyra timmar kvar tills dess att kontaktpersonen kommer hit. Jag vill SÅÅÅÅ gärna visa henne lägenheten och sitta och prata, men nervositeten ökar för varje minut som går. Jag känner mig kluven, vill jag ha besök eller vill jag inte? Jo, jag VILL ha besök. Varför ska allt vara så jobbigt för mig? Livet är så svårt att leva när var och varannan sak gör att jag blir orolig, och därmed också får dumma tankar. Nu är jag också nervös inför att en personal ska komma in till mig under dagen. Detta är något jag själv valt när jag fick reda på att denna person jobbar idag. Vi har inte bestämt någon tid utan dumma jag sa till den personal jag träffade i morse att det inte spelade någon roll när den andra personen kommer till mig. Så nu sitter jag på helspänn och väntar på att det ska ringa på dörren när som helst. Denna personal som ska komma har jag inte träffat så mycket, men direkt när vi träffades första gången kände jag att henne tycker jag såååå otroligt mycket om. Sist vi pratades vid när jag mådde dåligt, fick jag en sådan underbar kram att jag vill bli kramad hela tiden av henne. Hon är så snäll! Men trots detta kan jag inte slappna av.

Besöket av min favoritpersonal gick SÅ bra. Jag gick själv ut i det gemensamma utrymmet och hämtade henne. Det kändes så himla bra att jag vågade ge mig ut, utanför min lägenhetsdörr. När vi var inne hos mig så visade jag lite hästfoton som jag har på mina gamla hästar eftersom även hon har haft häst. Sedan pratade vi lite. När hon skulle gå härifrån kramade jag henne igen, hårt och länge och jag ville INTE släppa taget. Det känns så tryggt med de varma kramar jag får av henne. Åh TACK snälla du för att du bryr dig om mig! När den andra personalen kom in till mig strax efter 17.00 skulle vi skriva schema inför morgondagen och lyckan var stor när jag fick se att min favoritpersonal kommer in till mig i morgon för att skriva schema, vilket är något vi gör varje dag. Åhhh, då har jag något att se fram emot i morgon! ”glad” Det värsta är att min favoritpersonal inte har fast anställning. När hon slutar här kommer jag att gråta blod. Jag hoppas innerligt att hon får stanna kvar! Jag klarar mig inte utan henne! Nu har även kontaktpersonen varit här, och ve och fasa. Jag hann inte med att brygga kaffe innan hon kom hit. Jag som ville ha ALLT klart tills hon kom. Istället fick hon hjälpa mig med kaffet och det kändes så pinsamt på något sätt, det vill säga att jag inte kan koka kaffe själv. Det kan ju vem som helst! Och det ÄR ju inte svårt, det är bara jag som tycker det. När vi väl satt oss till bords och börjat fika kunde jag slappna av. Åhh vad min kontaktperson är förstående och trevlig. Jag fick förresten en krukväxt av henne som inflyttningspresent. Gud vad gulligt av henne!! Vad glad jag blev! Och under hela vårt samtal kände jag ett stort förtroende för henne och kände att jag kunde vara glad och skratta, även om jag innerst inne, kände mig lite ledsen och deppig.

Det är lite svårt att läsa så långa stycken utan mellanrum.
Kan du inte dela upp texten i kortare avsnitt.....med luft
emellan?

När jag skriver i Word så skriver jag med dubbelt radavstånd vilket gör att man skriver på varannan rad och det är mycket lättare att läsa det så, men av någon anledning blev det inte så här trots att jag kopierade och klistrade in texten på det viset. Däremot vill jag inte göra styckena ännu kortare än de är. Jag känner och har kontakt med en annan författare som skrivit 16 böcker så hon är mycket erfaren och hon tycker inte att jag ska dela upp texten ännu mer än jag redan gjort. Så jag litar på henne att det här blir bra som det är. När boken väl trycks kommer sidorna att bli kortare och därmed enklare att läsa. Det dubbla radavståndet är till för att korrekturläsaren ska ha utrymme till att göra anteckningar i texten om något är fel.

/Ann-Charlotte

Det är helt enkelt svårt att veta var man är när styckena
är väldigt sammanpackade och långa. Att stoppa in lite
luft här och där gör att man inte tappar bort sig i läsningen.

Men jag har ju korta stycken. Det blir inte bra med fler stycken. Detta får min korrekturläsare säga till om när hon läser boken innan tryckning, men eftersom jag faktiskt har diskuterat detta med en känd författare med stor erfarenhet och hon säger att jag inte ska göra fler stycken, så litar jag på henne. /A-C

Tillägg: Den här författaren som jag känner och får hjälp av (hon heter Kim M. Kimselius), har jag flera böcker av som jag läst och där kan det gå flera sidor i boken utan nytt stycke, men det är helt normalt. Om man tittar i andra böcker, t ex romaner av alla slag är det inte många som har så många stycken som jag har. Det blir helt enkelt lättare att läsa texten när den är tryckt i en bok.
/A-C