Bemötande pga diagnos.

Jag har märkt att jag inte blir bemött särskilt bra av läkare och på psykakuten, ofta blir jag misstrodd och det är som om jag måste övertyga dem om hur jag mår. Och samma sak gäller när jag funderar över receptbelagda preparat, då sluter sig läkarna.

Jag har inte börjat gå hos öppenvården ännu utan går på en förgrening av Ungdomsmottagningen. När jag åkt in till psykakuten och även annars när jag träffat läkare så känner jag att jag inte blivit bemött på ett bra sätt. Jag har ingen fast diagnos utom Ångestsyndrom UNS (och nu senast GAD), och jag misstänker att det är på grund av att jag inte har problematik med psykoser eller affektiva symptom samt att jag är så pass ung (19 år) som gör att jag inte blir tagen på allvar.

Det känns som att jag alltid måste kämpa mig fram, trots att jag är för trött och mår för dåligt för att orka stå upp för mig själv. Jag orkar inte slåss för min rätt alltid och det är inte förrns jag lirkat med personal inom vården som jag får ut vad jag vill och anser att jag behöver. Därför tycker jag det är så svårt, men jag har hört av många med diagnosen Schizofreni eller Biopolär får ut mediciner och blir inlagda utan något trassel. Förmodligen för att det är mer allvarliga sjukdomar, men jag vill inte bli värre och gör så gott jag kan för att bromsa mig själv. Men vården är ingen hjälp direkt utan försvårar det hela.

Så nu vill jag se om det går att bekräfta mina föraningar. Hur har ni blivit bemötta? Har er diagnos gjort att ni fått den hjälp ni velat ha eller behöver? Har det varit svårt för er att bli inlagda, bli upplyst om mediciner eller få recept utskrivna?

Varför, vad är det för mediciner du vill ha ut? Går det inte att leva med ångesten utan dessa? Har du någon att prata med?
Hoppas att det ordnar sig och att du ska sluta behöva undra. Tänk om det är så att du kan bli fri från problemen också? Eller åtminstone att du lär dig leva med oron och ångesten? Önskar dig det i varje fall.

*kram*

/Sofie

Det är helt snett. Är man sjuk ska man inte behöva understryka det för läkare och övrig sjukvårdspersonal. Känner man att man har behov av viss medicin stämmer förmodligen det. Mitt problem är det omvända. Jag säger rakt ut att jag inte sätter min fot på nån avdelning frivilligt och det slutar alltid med att jag blir LPT:ad och pådyvlad lugnande. De borde se på dig att du inte mår bra och ge dig hjälp. Hjälp ska man be om, inte behöva kräva.

Jag har inte haft några problem med bemötandet eller problem att bli inlagd, men jag har inte så mycket kontakt med vården och har bara varit inlagd en gång. Jag får alltid alla mediciner, som jag tycker att jag behöver, men de är iofs inte så många och jag använder bara en av de tre mediciner som jag har recept på.

Jag märkt att vården och läkare inte gillar att man själv försöker styra vården och säga till vilka mediciner man vill ha. De tycker att det är deras jobb och bestämma behandlingen och de flesta gillar inte att man beträder deras eget revir. Jag tror det är särskilt skeptiska om yngre personer gör det jämfört med äldre. De vill nog helst att man bara beskriver sina symptom och effekten av läkemedel som man fått och sedan vill de nog nästan alltid besluta själv om vad som skall göras.