Jag ville slå i väggen.
Då va de en kisse som hette Dag.
Som jobba hen avrådde mig.
Jag bodde i samma rum nåra
dagar bara. Hon sa te sin
man "du måste" dryfta allt från 90 talet
fram". Hon rådde om hen. (han).
En kille kom med ett utåtriktat
primal vrål. Dem tog de med
en klackspark. Så efter nåra dar tog jag och Dag hissen till avd. 88.. Detta va ca 2002/2003... Nu är det 2019 och jag vill slå än?????
Jag har ocå slahit huvudey i betongvägg. Både bildligt och bokstavligt. Frustration över sjukt risig situation. Innan man slagit i botten och gjort sitt självmordsförsök. Sen skrämmer man skiten ur sig över att man ville dö så starkt. DÖ liksom. Man kunde haft någon annan craving liksom. Panpizza tex eller kläder. Men nej DÖ. Skulle man nödvändigtvis. Men det gjorde jag inte. Men kunde ha gjort. Det är läskigt att ha sån erfarenhet när livet är så kärt och det enda vi har. Det kunde varit slut. Bara slut. Även om jag många gånger tänker jag vill dö, när jag lider. Menar jag inte det på allvar. Det är ett symtom på psykiskt lidande. Något man får leva med. Men man har ändå livet. Blommor blader hund syskongullebarn familj...vänner konst kläder god mat. Fina parker att gå i med hunden springskor att springa i om andan faller på och kroppen följer med en. En bassäng att dyka i och crawla några längder. Känna vattnet ansluta kroppen och farten framåt. Man är stark. I sin utterly svaghet. Totally and utterly amazing.
Blev tagen till psykakuten av familjen första gången. Andra gången av en fd arbetskamrat. Tredje gången var det en sjuksköterska/samtalskontakt som övertygade mig att åka dit. Fjärde gången sökte jag upp dem självmant.
De jag minns var en med snygg mamma få potatis via
slev med spenat hur han förde
över gång efter gång.
O en som gärna tafsa på gump =min så sade jag vi kan ta i hand. En rapade så jag tog illa vid mig så moment 22 kvinna i 35 bast typ. Men hon
tog till orda hon med tafsandet mot honom med potatis då förstod jag inte att man va så modig. Att obstruera. Han vann även över mej schack >>>
Amandara skrev: Jag har ocå slahit huvudey i betongvägg. Både bildligt och bokstavligt. Frustration över sjukt risig situation. Innan man slagit i botten och gjort sitt självmordsförsök. Sen skrämmer man skiten ur sig över att man ville dö så starkt. DÖ liksom. Man kunde haft någon annan craving liksom. Panpizza tex eller kläder. Men nej DÖ. Skulle man nödvändigtvis. Men det gjorde jag inte. Men kunde ha gjort. Det är läskigt att ha sån erfarenhet när livet är så kärt och det enda vi har. Det kunde varit slut. Bara slut. Även om jag många gånger tänker jag vill dö, när jag lider. Menar jag inte det på allvar. Det är ett symtom på psykiskt lidande. Något man får leva med. Men man har ändå livet. Blommor blader hund syskongullebarn familj...vänner konst kläder god mat. Fina parker att gå i med hunden springskor att springa i om andan faller på och kroppen följer med en. En bassäng att dyka i och crawla några längder. Känna vattnet ansluta kroppen och farten framåt. Man är stark. I sin utterly svaghet. Totally and utterly amazing.
Jeg har lyst til å dø. Det kan uansett ikke unngås. Det viktigste for meg er hvordan jeg dør. Å være redd for døden er jo meningsløst, det er livet som som er skummelt.
