Att hata de gamla mentalsjukhusen är symptomatiskt för nutidens rationella människor som vill ha resultat snabbt. Jag var inlagd långa perioder på 80-talet då större delen av mentalsjukhuset fanns kvar. Det hade enormt mycket resurser. Möjlighet att jobba i den stora trädgården vilket många av kronikerna gjorde samt snickeri och verkstad. Många gjorde ett helt möblemang. Dessutom bildterapi och kroppskännedom för oss som var lite piggare i knoppen både i grupp och individuellt.
Med tanke på hur vården ser ut idag med läkar- och platsbrist får ju inte alla som behöver vård. Jag brukar observera gamla avdelningskompisar som nu går omkring i centrala stan som spöken bortom all hjälp. Skulle de ha kunnat räddas? Med en bättre fungerande vård med stadigvarande läkare och bättre, nyare mediciner, så kanske.
