Jag har varit livrädd för psykiatrin för jag haft för mig att de gjort medicinska experiment på mig. All smärta jag hade tex. Då tycker man inte om dem. Dyngpsykotisk och paranoid med vanföreställningar hade man lätt kunnat försökt skydda sig när polisen kommer. Jag hoppade ner från balkongen och sprang till skogs i strumplästen en gång när polisen stod utanför min dörr. Jag såg dem genom nyckelhålet. Men när jag står öga mot öga med polisen inser jag deras övermakt och följer med utan protest fast jag verkligen inte vill. Men jag förstår så väl att en del försöker försvara sig. Frihetsberövande är ingen lek. Jag har i ryggmärgen en respekt för polisen och det är jag glad för. Det har skyddat mig mot att bli skjuten eller annat obehagligt våld. Jag har tur att jag är sån.
När jag sprang till skogs och låg där och tryckte letade min bror efter mig. Den kvinnliga polisen var rädd för att gå in med huvudnyckele vara farlig, så pappa fick gå in. Det var fjantigt. i min lägenhet för om jag skull
Dan efter kom två poliser igen och då var jag hemma. Jag sa jag vågar inte öppna för nån. De så de hade order att hämta mig och då river vi dörren och det vill du inte. Jag sa jag öppnar om ni visar polisleg och det gjorde de.
Alla poliser utom en jag har varit i kontakt med när jag varit dyngsjuk har varit bra att ha att göra med. De har skyddat mig mot skandallystna grannar. När Gasic grannen öppnade dörren för att babbla tryckte de igen dörren så han inte kom ut. De har förstått att jag haft dumma grannar.
Jag har tur att Jag inte är våldsam.
Nu har jag bra kontakt med psykiatrin men vet att om jag blir sjuk kan jag bli rädd för dem igen.
