Det är intressant. Ingen har svarat vid 41-50 års
ålder när psykiska symtom startade.
En psykiatriker som jag hade sa att det är mycket
svårt att få sin första psykiska kris i 60-årsåldern.
När man levt ett liv utan svårare kriser. Hur det nu
kan gå till.
Jag förstår inte vad din psykiatriker menade. Varför skulle det vara svårare att få sitt första sammanbrott som medelålders eeller gammal än som ung. Om man mår dåligt först som äldre måste det ju innebära att man har ett grundskydd som gör att man inte brakat i hop tidigare, plus att man nog har varit med om en hel del trevligt i sitt liv, som kan stå som kontrast till det mörka. Man vet på ett annat sätt att livet inte bara behöver vara svart, jämfört med om man blir dålig som ung. Då har man inte så mycket livserfarenhet och har kanske inte samlat på sig tillräkligt många positiva upplevelser för att känna att livet är värt att fortsätta att leva.
Det är svårt att förstå att någon skulle ha
levt ett så skyddat liv.
Men det finns personer som inte haft någon
allvarlig sjukdom förrän de kommit i 80-årsåldern.
Det hon menade var nog att de inte var tränade
i kriser.
Men du har rätt. Att insjukna i schizofreni vid
20-årsåldern är inte det lättaste.
Jag menade inte ett skyddat liv i form av att det inte inträffat sorgliga eller uppslitande saker. Vad jag menade var mer på en biologisk nivå. Jag tror att vissa människor har ett mer "skyddat" nervsystem om jag ska uttrycka mig så. Jag vill inte säga friskare, men mindre benägna till att hamna i depressioner.
Så jag tror att det säger en del om biologin om man "hållit sig frisk" till 60-års åldern.
Men jag vet inte så mycket om detta egentligen . det finns nog mång aförklaringar.
Jag skulle gissa att samma psykiaktriker sade till nästa patient som var i 60-års åldern att du ska vara glad att du inte insjuknat förrän nu, då finns det mycket större chans till återhämtning än om du insjuknat som ung.
Det talar väl statistiken för också, gör det inte?
Tycker ni att anti-depressiva hjälper och i så fall på vilket sätt?
Jag är tveksam till om mina hjälper. Jag har ätit dem i ca sju år och jag har ändå varit väldigt nedstämd. Jag har inte provat några andra sorter, har haft samma hela tiden. men jag vet ju inte hur jag hade mått utan dem, det hade kanske varit värre. Jag är lite rädd för att ändra och tex byta sort. Vad´har ni för erfarenhet av det?
