Knas redan som barn

Ursäkta om detta är en upprepning, är ingen vän av sökfunktionen.

Tyst och inbunden från början. Tydligen väldigt lugn redan som spädbarn. Sjukligt lugn? Inte många vänner, som tur var hade jag fotbollen, så jag träffade lite jämnåriga.

Uttråkad i skolan, men excellerade i bland annat engelska och svenska. Nåt måste jag ha gjort rätt, för när jag slutade nian fick jag en bok av svenskläraren, tror bestämt det var "Bröderna Karamazov", eller vad den heter. Han fick tillbaka den i sitt fack vid lärarrummet, jag blåser ingen.

Inga ambitioner, tog ett jobb som 18-åring. Sedan blev jag vuxen och fick papper på att jag var sjuk. Jag må ha fått min diagnos sent, men visst var det fel på mig redan från början.

När visade du först tecken på sjukdom?

Enligt min mamma fick hon dålig kontakt med mig, när jag var 4 år. Jag var också ett lugnt och exemplariskt barn som aldrig gjorde något bus. Hade lätt för mig i skolan. Behövde knappt läsa läxor eller anstränga mig. När jag var tretton år förutspådde min mamma att jag skulle bli sinnessjuk, då jag var så tillbakadragen och folkskygg. På den vägen är det. Kom i puberteten i 40-årsåldern, då jag blev trotsig. Lider inte särskilt mycket idag av schizofrenin. Doktorn säger att jag gått i remission.

I nian på ett studiebesök på en gymnasieskola, kompisen berättade att jag mest höll huvudet nere under nästan hela besöket. Teven utgick nog från hans berättelse, och har varit väldigt opedagogiska pga eget intresse. Har varit väldigt påverkad av min omgivning.

Bär på några hemligheter som nog förmodligen aldrig kommer att se dagens ljus? Den här världen är så egoistiskt!

Jag var ett besvärlit barn,som växte upp på bup. Så det var tydligen fel på mig redan från början.

Extremt lugn och lillgammal som barn. Redan i 11 årsåldern rädd för mina jämnåriga och gömde mig hemma. Skolpsykiatern inkopplad förstås. Fick medicin minns inte vad (små ljusblå tabletter), efter någon månad tillbaka i klassen igen. Det gick bra, hade lätt för mig i låg och mellanstadiet. Högstadiet var det si och så med, var inte särskilt lysande precis. I gymnasiet precis tvärtom! En plugg och räknemaskin, mycket beroende på att jag blev så förvånad över alla som gick där. Lugna och trevliga, allt annat än grundskolan där jag fick bråka och slåss för att klara mig. Tog studenten med toppbetyg i medel, så kom då SLU och veterinärutbildning, men då hörde jag redan röster och 1981 blev jag riktigt psykotisk. 1984 rämnade jorden ungefär och sedan dess har jag gått på det här viset med sjukbidrag och sedan stadigvarande sjukersättning. Ska tilläggas att 1981 flyttade jag hem till mina föräldrar igen. Gömde mig i mitt gamla tonårsrum på nytt, för jag var så rädd rösterna!

En gång i parken sandlådan huset slog jag mig på kinden ty jag trodde de va en fluga de var en geting satans vad de gjorde ont