Att jag sitter hemma och undrar om jag kan göra något vettigt med mitt liv, att jag inte kan slappna av pga det.
Det är lite bättre nu då jag åtminstone går till aktivitetshus, tack och lov. MEN jag kommer fortfarande inte förbi känslan av att jag är isolerad, trött och i förtvivlan. Kan knappt ta bussen ned till aktivitetshuset utan får åka med någon som stöd. Går knappt ut, har knappt vänner. Fattar inte vad jag kan jobba med. Om jag ens kan. Så fort man sminkar sig och tar på sig finare kläder för att bli allmänt glad tjatar vården om att nu du, nu är du bra ut och jobba.
Fattar inget. Ingen relation, inget liv.
Haveri liksom. Önskar man kunde fly men det går ej. Läkaren blir förvånad över att jag vill ha egen lägenhet vid 34 års ålder och att jag antagligen ej kan jobba om jag stöder mig på anhöriga i nuläget. De sköter ju inköp och tvätt och matlagning. Är det så konstigt att jag tänker att det blir fullt upp när jag bor ensam?
Rädslan bara sköljer över mig...
