Rullstol, sjukhus och kärlek

Mer
5 år 2 veckor sedan #1136226 av Sjukihelahuvudet
Hej!

Jag vet inte när jag senast var här inne. Har följt nyhetsbrevet vecka efter vecka men har inte kunnat ta tag i att gå in och skriva. Nu är jag här. Här är min historia.

I Januari förra året träffade jag kärleken i mitt liv. Han bodde i England så jag åkte dit för att umgås med honom. En av gångerna jag åkte till honom så fick jag en psykos då jag slutat på min medicin (olanzapin och litium) eftersom jag fick sådana biverkningar. Jag hamnade på en engelsk psykavdelning där jag var i tre veckor. Det gick väldigt annorlunda till där jämfört med hur det går till i Sverige. Jag föredrog det där. De satte in mig på Olanzapin igen, och när jag kom ut var psykosen borta till stor del. De har något som kallas "home treatment" som alla får när de blivit utskrivna från psyket, som för mig innebar att en sjuksköterska kom hem till oss var och varannan dag, och att jag fick träffa en läkare en gång i veckan på sjukhuset. Den läkaren var fantastisk. På vårat första möte sa jag "anledningen till att jag inte vill ta olanzapin är för att jag får sådana biverkningar av den" varpå hon svarade "jaha, ja men då förstår jag, då byter jag. Har du provat Latuda?" (i Sverige var svaret "nej, det är inte sant, du vill bara inte ha medicinen för att du är en självskadare och älskar att skada dig själv", vilket gjorde att jag helt slutade med medicinen istället för att byta preparat). Hursomhelst, läkaren satte in Latuda, men även Litium, Lyrica och Lorazepam (det sistnämnda för mina episoder av något som liknade katatoni). Eftersom jag varit utan litium så länge så blev jag manisk. Nästa gång vi kom dit satt jag och skrek och jag vettefan hur jag betedde mig. Hade sådana grandiosa tankar samtidigt som jag var väldigt aggresiv och inte sov. Läkaren satte in Clonazepam. Fungerade toppen att ta udden av manin, tyckte min kille.

I Juli skulle min kille flytta till Sverige med mig och bli min sambo. Det blev han också. Problemet var bara det att jag i början av juli hade väldigt mycket problem med mina katatoniliknande episoder efter några dagar med allvarlig magsjuka, och en vecka av det resulterade i att jag var helt klar i huvudet men var helt förlamad i armar och ben. Vi köpte en rullstol. Vi tog oss hem till Sverige. Vi åkte till sjukhuset. Efter att ha blivit hemskickade eftersom "det inte är akut nog att vara förlamad från nacken nedåt" så åkte vi dit igen efter en vecka. Då tog de in mig direkt. Två veckor av tester som MRI o.s.v. resulterade i diagnosen Dissociativ motorisk störning. Rehab osv gjorde att jag nu, 9 månader senare, fortfarande sitter i rullstol, men kan röra benen litegrann.

Nu äter jag Abilify, Lorazepam, Latuda, Litium och Venlafaxin. Jag har tagit min medicin varje dag, fyra gånger om dagen sedan i maj. Jag mår så bra nu. Jag hade en psykos för en månad sedan eftersom min läkare satte ut Abilify med motiveringen "jag tror inte du behöver den" vilket det visade sig att jag gjorde för inne på en psykavdelning jag hamnade på så återinsatte dom den och jag blev bra. Jag blev bättre än bra. Jag må sitta i rullstol men jag mår så jäkla bra. Vem kunde tro att jag skulle hitta den kärlek som räddade mitt liv? Och när jag säger det, så menar jag, de gånger jag varit för deprimerad för att ta min medicin, då har han funnits där och stöttat. När jag varit manisk har han fått mig ner på jorden tillräckligt för att jag ska kunna ta medicin. När jag varit psykotisk har han räddat mig från att göra något dumt och sett till att jag fått hjälpen jag behöver. Jag har tagit min medicin för honom, men nu tar jag den även för mig, för jag förtjänar att må bra. Jag förtjänar att vara utanför psykets hemska väggar. Jag förtjänar att vara fri, kär och lycklig. Och det är jag.

Mvh
Sjukihelahuvudet
Mer
5 år 2 veckor sedan #1136228 av Geta
Svar från Geta i ämnet Rullstol, sjukhus och kärlek
Hej!

Sitter du fortfarande i rullstol? Är det något övergående?
Mer
5 år 2 veckor sedan #1136229 av Sjukihelahuvudet
Ja, jag sitter fortfarande i rullstol. Min förmåga att gå kommer och går, precis som den kan göra med denna sjukdom. Det är helt enkelt signaler i hjärnan som inte kopplar som de ska, att jag faktiskt har ben som hjärnan ska kunna röra. Jag har kunnat gå med rullator ett tag, men har sedan i februari varit rullstolsbunden.
Mer
5 år 2 veckor sedan #1136231 av Geta
Svar från Geta i ämnet Rullstol, sjukhus och kärlek
Förr kallades den sjukdomen hysteri. Det är ovanligt att den yttrar sig så tydligt numera.
Mer
5 år 2 veckor sedan #1136249 av Cosmos
Ja, fast det är kränkande i dagens värld. Men sjukihelahuvudet, du mår bra och har någon kär så man får väl säga att du har klarat av det här med rullstolen riktigt "bra". Låt oss hoppas att läkarna kan hjälpa dig med vad som är fel med benen. Det finns en typ av sjukdom som ger de här symtomen: Från att kunna gå och röra sig bra kan plötsligt benen ge vika. Kommer inte ihåg vad den heter.
Mer
5 år 2 veckor sedan #1136331 av Admin1
Vid katatoni kan man bli orörlig, men den lindras av bensodiazepiner. Läs mer om katatoni här:
www.viska.se/sjalvhjalp-2/sjalvhjalpsrad/7090-katatoni