Svår fråga! Har bara haft en djupare psykos, men jag är osäker när den tog slut! Den var väl akut i några månader , men det tog ett år innan jag fick sjukdomsinsikt. Så jag ”lägger mig mitt på” och röstar 4-6 månader.
Det tragiska är att psykosen hade kunnat brytas mycket , mycket fortare om jag fått medicin på en gång. Men jag hade nyss fått diagnosen Asperger , och jag tror att avdelningspersonalen tolkade psykosen som Asperger som gått överstyr. Jag vägrade ju prata med dem om något annat än de allra mest ytliga o praktiska saker, så de fick aldrig veta att jag teg för att slippa hamna i helvetet och att min matvägran berodde på att ”Den Helige Anden” uppmanade mig att fasta fram till sena kvällen gång på gång. De röntgade min hjärna för att se om nåt neurologiskt orsakade mitt bisarra beteende, men de prövade inte att ge mig neuroleptika , antagligen för att jag förnekade röster. Och jag HÖRDE ju inga röster, för ”Guds” befallningar var tankeöverföring , och i mina ögon var de helt verkliga och jag skulle förlora min frälsning om jag berättade, och ”varför ska man berätta om något så självklart och verkligt?”
Jag blir djupt upprörd när jag tänker på detta och på vad som följde. BUP hade bestämt sig att jag bara hade Asperger , så de kastade ut mig från öppenvården och sa att jag skulle gå till habiliteringen istället . Dit blev jag kallad en gång, sen hände ingenting. Jag var överlycklig , jag hade bett till Gud att BUP skulle släppa mig. Om det var Gud som var inblandad på riktigt eller om BUP bara klantade sig vet jag inte.
Jag blev inte frisk. En obehandlad psykos är som en bruten arm som läker fel. Jag bytte religion från karismatisk kristendom till ultraortodox judendom (men eftersom jag inte konverterade var jag inte judinna och behövde teoretiskt sett bara följa de 7 Noachidiska buden), och min hjärna gick i full spinn och hittade på regel efter regel efter regel. Psykosen övergick i nån sorts OCD utan sjukdomsinsikt .
När det blev allvarligt ringde mamma habiliteringen , för hon hade ju fått höra att det var dit hon skulle vända sig. Men de hänvisade tillbaka till BUP. Den vintern , exakt ett år efter att psykosen blev allvarlig och akut, fick jag äntligen börja med neuroleptika . Bit för bit kom jag tillbaka till verkligheten .
Jag önskar att jag fått börja med neuroleptika med en gång. Ingen vill behöva gå fram och tillbaka samma steg om och om igen så att det tar över en timme att komma hem när det borde ta 20 min. Ingen vill behöva sitta i det närmaste kataton i skoltrappan tills skolan stänger för kvällen. Ingen vill behöva bete sig så bisarrt att folk står i skolhusens fönster och pekar och skrattar och tittar vad man kommer göra härnäst .
Jaja, att vara bitter hjälper inte. Men att vara gravt psykiskt störd, utan rätt medicin eller nån egentlig hjälp, i ett helt år är ingen höjdare. Det ger en djupa ärr.
