Jag tyckte om att gå med övre makter. Att gå med överhöghet var något jag tyckte var bekvämt! Jag såg dom då som mina enda vänner och jag gjorde ett dokument i datorn som handlade om att vi skulle ledas till odödlighet! Jag hoppades på att det för alltid skulle vara vi! En oändligt lång relation mellan mig och övre makten! Det var inte alls någon skräck i det!
hkboj skrev: På vilket sätt är psykos "värsta skräcken"?.
Jag tyckte om att gå med övre makter. Att gå med överhöghet var något jag tyckte var bekvämt! Jag såg dom då som mina enda vänner och jag gjorde ett dokument i datorn som handlade om att vi skulle ledas till odödlighet! Jag hoppades på att det för alltid skulle vara vi! En oändligt lång relation mellan mig och övre makten! Det var inte alls någon skräck i det!
Tja, upplever man det så, varför klaga? Kanske omgivningen lider i alla fall. Jag har haft ett riktigt helvete och vill aldrig vara med om det igen.
Min första psykos var jätte vacker, det var inte skräck en endaste gång. Om vaknätterna skrev jag vackra texter och lyssnade på vacker musik som fick mig till tårar. Jag hade känslor! Jag hade många vackra vaknätter.
