När vara är att inte vara...

Det kan vara lite svårt att förklara vad jag vill veta men jag ska göra ett försök.

När man hör röster tänker man ofta du eller han samtidigt som känslan är frikopplad från jaget d.v.s. utgör en reaktion på vad någon annan säger.

Jag undrar om ni någonsin upplevt att det ni tar för den egna tanken (i jagform) varit främmande. Vidare undrar jag om känslan då upplevdes på samma sätt som när man tänker något tyst eller utgjorde en reaktion på vad någon annan sa.

Ett annat sätt att uttrycka sig är att fråga om ni har upplevt "när vara är att inte vara"?

Denna skrev jag 14 Augusti 2003, kanske något för dig Stefan.

<!-- l --><a class="postlink-local" href=" www.viska.se/phpBB3/viewtopic.php?f=1&am....php?f=1&t=11853 [/url]<!-- l -->

Jag har nog inte upplevt det du frågar efter, Stefan. Möjligen har det hänt att jag tittat på mitt beteende efter jag varit sjuk och undrat "var det verkligen jag som gjorde det där". Men att uppleva att jaget är främmande för mig i stunden har jag inte gjort. Det låter ju jättehemskt.

Inwatto! Det är vardagen för mig! Jag har bara det skrivna och högt uttalade jaget som mitt jag!

Det är faktiskt inte alls skrämmande för mig! Jag har accepterat det, såsom den, de facto rådande omständigheten!

Jag har aldrig uppfattat det egna jaget som främmande, men egentligen har jag aldrig varit riktigt illa däran. Jag har nog haft tur och bara haft mildare besvär förstår jag numera efter några år här på sajten.

Missförstå mig rätt! Jag är inte utan ett jag! Mitt jag är otroligt starkt när jag sätter den sidan till.

Men det är det samlade JAGET, alla deljag, som jag har inom mig! Detta är, att när helheten bestämmer och inte bara bestämmer utan också stämmer till 100%, så är mitt JAG odiskutabelt!