Börjar tvivla på att jag någonsin blir frisk

Jag kan få "känningar" med medicin. Om jag ska kalla mig frisk, ska jag vara symtomfri utan medicin.

Längtan att bli frisk sitter djupt. Jag har tänkt "Det gör väl ingenting om jag behöver ta medicin resten av livet" men något inombords är inte nöjd med det. Jag har ju diabetes typ 1 också, och tar 5 insulinsprutor om dagen varenda dag, året om. Aldrig semester från det. Att passa mattider och att äta rätt mängd till vilken aktivitet jag har. Alltid, alltid. Annars mår jag kass. Längtar efter att slippa hålla på och passa mig själv hela tiden, dvs bli frisk, men det kommer inte att bli så i min livstid. Det är inte kul att vara kroniskt sjuk! Så är det.

Jag har slutat bry mig. Jag skiter i om jag är sjuk eller frisk, bara jag mår bra.

Tvivla på att bli frisk gjorde jag redan 1990. Har tider att passa när medicinerna ska tas, like Skalmans mat och sovklocka.

Det är ju en sjukdom och sjukdomar får man lära sig att leva med vilken en det månde vara, tycker att som med alla sjukdomar att om medicinen fungerar så att man är någorlunda besvärsfri, får man vara tacksam och tänka jag har en sjukdom men är frisk i den nu för jag har inte alls så stora besvär utav den. Får liksom lära sig att gå hand i hand med den längs livet.

Sök Guds syn på ditt problem!

Jag tror nåden segrar! Men mina gamla synder har Jesus koll på.