Bli del av samhället ?

Tycker du att du är marginaliserad som har betydande psykisk sjukdom? Eller känner du att du är del av samhället?

Skulle vara intressant hur/varför ni tycker det ena eller andra och vilka faktorer som är avgörande...

Jag anser mig inte vara en del av samhället, men har inga bekymmer med det. Jag lever i ett vakuum och är nöjd med det. Jag var närande för samhället fram tills jag insjuknade och jag har inga problem att vara så kallat tärande på samhällskroppen.

Tycker att jag är lagom mycket inne i samhället. Klarar inte av mera. Om man ska vara mycket inne i samhället, så följer det med krav som jag inte klarar av.

Jag tycker att både schizofreni och Asperger får mig utanför samhället.

Är osäker på Kristi kropp, jag har inte så mycket direktkontakt med folk.

Jag känner mig inte särskilt delaktig i samhället. Jag har inget jobb, jag har inga barn som går i skolan. Jag framlever mina dagar i största ensamhet, förutom att jag träffar min familj då och då, samt växlar några ord med grannarna så kortfattat som möjligt. Jag trivs helt enkelt bäst ensam.

Vilken bra fråga, men svår. Jag känner mig nog inte så delaktig; det känns som om jag tar av samhällets resurser och inte bidrar med så mycket tillbaka. Att jag känner så beror dels på att jag känner att jag tar upp mycket vård, har mycket hjälp från kommunen och arbetar inte. Men på det personliga planet, eller vad man ska säga, så känner jag mig delaktig. Jag träffar min pojkvän, mina föräldrar, min brors familj och mina vänner och känner att jag har en gemenskap med dem.