Jag har så svårt i umgänget med kvinnor. Får tunghäfta och börjar sedan svamla och prata strunt. Jag skrämmer bort kvinnor med mitt lustiga beteende. Jag har bara varit tillsammans med en kvinna i hela mitt liv och det var på nittiotalet. Det blev lite pussar, men inte mycket mer.
Träffar jag en kvinna skulle jag nog ha svårt att anpassa mig, då jag är van att leva ensam, plus att jag ogillar förändringar. Därmed är domen fastlagd: Ungkarl...
Mina syskon är båda gifta sedan några år, men själv har jag aldrig lyckats hitta Henne. Ogillar datingsidor, då någon gniden sajt-ägare tjänar pengar på mig och mina behov. Jag känner mig som en torsk om jag frekventerar dylika sidor.
Jag har kärlek att ge. Jag har omtanke och uppskattning att skänka, jag har bara aldrig fått chansen. Nu börjar jag acceptera mitt öde. Det känns tungt att inse sitt misslyckande, men det är ett måste, då jag inte vill leva i förnekelse. Fantasio hittade aldrig sin prinsessa.
