Jag har tidigare betraktat mig som bisexuell (även om jag pga min tro bara kan tänka mig ett heterosexuellt förhållande ), men jag har börjat inse att jag förmodligen är asexuell och bara kan känna romantik, inte sexualitet/erotik. Kär kan jag bli i princip vem som helst, oavsett kön, men jag har inget som helst intresse av sex , jag tyckte inte om sex när jag var sexuellt aktiv (inom ett enda förhållande) innan min omvändelse, och jag känner ingen som helst längtan efter sexuell stimulans. För mig är mitt kön bara en kroppsdel.
Det jag ibland kan sakna är att hålla om någon, ligga bredvid någon, röra vid någon och kanske (men inte nödvändigtvis) kyssa någon. Men det är ingen direkt längtan, det skulle bara vara... fint att ha det så.
Jag känner att jag klarar mig finfint ensam.
Relationer är bara krångligt . Det kan vara fint att tycka om någon som tycker om mig, och sällskap kan vara trevligt o roligt i lagom mängd. Det är just det, att jag bara klarar en viss grad av sällskap . De två pojkvänner jag haft har klagat ”du vill ju aldrig träffas mer än två timmar!” De har också klagat att kärlek med mig inte är ett ömsesidigt samspel , att jag inte ger ömhetsbetygelser fastän de överöser mig.
Det är jag i ett nötskal: det sociala funkar inte, jag kan inte samspela ”automatiskt”, det är liksom inte naturligt för mig med relationer. Det är svårt att vara min pojkvän o även lite ansträngande att vara min vän. Men de som lär känna mig verkar tycka väldigt mycket om mig, så jag har nog en hel del positiva kvaliteter, haha. Det väger väl upp , plus att jag så klart gör vad jag kan för att vara en bra vän och uttrycka det jag känner men har svårt att visa.
Gud skapade man och kvinna för varandra. Ibland känner jag att jag inte når upp till det. Men jag får tröst av det där som Jesus Kristus sade att vissa är födda som ”eunucker”, alltså könlösa, och att äktenskap helt enkelt inte är deras grej. Jag tror personligen att det inte bara gäller ens fysiska kön, utan även ens könsdrift, även den mentala delen. Så jag känner att kanske är jag en av dem, och då ska jag inte känna mig misslyckad.
Förresten kanske jag en dag hittar en person det klickar med, en man jag vill vara tillsammans med i mer än två timmar åt gången och som jag vill älska ”så som en kvinna älskar en man”. Vem vet.
Vi får se!
Men i nuläget är jag INTE öppen för förslag. Förresten blir jag bara kär i personer jag redan älskar som vän. Har varit kär ca 4 gånger i mitt liv.
Förresten är det skönt att vara asexuell! De som inte är det verkar må så dåligt om de inte får tillfredsställa sina drifter. Skönt att jag typ inte har nån drift, med tanke på hur otroligt svårt jag har det med sociala relationer.
Författare till inlägg
