Ensam, men glad ändå

Det verkar som många medlemmar här är ensamstående, det inkluderar mig. Är det ett medvetet val från din sida? För mig har det bara blivit så.

Jag tror ärligt talat att jag ej skulle orka med att ha en partner. Då måste man aktivera sig och inte bara sitta och glo som jag oftast gör.

Ibland saknar jag någon att krama, det gör väl alla. Men främst törstar jag efter det goda samtalet, men stannar det vid det är man väl "bara" vänner.

Jag kommer att förbli ensamstående och det har jag inga problem med. Törstar du efter en partner?

I 15 år hade jag mitt senaste förhållande, och det var så jobbigt de sista åren, så jag svor att vara singel i minst ett decennium. Det har jag varit nu. Så det kanske är dags att titta sig omkring.

Jag trivs ensam. Möjligtvis hade en kk varit något, men skulle inte orka bo med någon nu när jag är 35år och van att få vara ifred!!! :dans

Det skulle vara en stor omställning. Inte säkert att jag skulle klara det heller längre. Men en särbo skulle man väl palla med? Vad jag hatar det ordet förresten, särbo, så fult ord. Jag skulle kalla honom min pojkvän i stället.

Jag levde livets glada dagar och hade inga tankar på familj, få en massa ansvar. Sedan blev jag sjuk och då hade jag inget val.

Jag är också ensam vilket är lite kittlande samtidigt som kanske inte ens bästa sammanhang!