memphis skrev: Jag ville ha barn när jag var ung, men då ville inte mina partner. Alla tyckte jag var för ung och avrådde mig. Men det hade varit perfekt för mig. Sen när jag blev äldre försvann längtan efter barn, jag ville leva livet och hade nog med mig själv. Idag är jag nöjd som det är, precis som Mopa har jag hundar som jag tar hand om istället för barn. Det är mycket enklare! Allvarligt, vilket hästjobb det är med barn, jag blir bara irriterad på mina brorsbarn ibland, över hur krävande de är. De är 9 respektive 5.
Känner igen det där väldigt väl, de flesta tjejer vill förr eller senare ha barn, efter en tid kanske till och med Propsar på det. Det skiljer nog en hel del mellan kvinnor och män. Kvinnors biologiska klocka tickar oåterkalleligt och mäns känselspröte och talrör för evolutionära frågor gillar att
tala känslor. Ibland mötas de tu :dans
Kan inte riktigt förstå hur någon kan gilla barn som generell grupp, då de tillhör den grupp med störst spännvidd på personligheten. En del barn är roliga och intressanta att leka med andra är mest grisiga och kanske till och med elaka mot sin omgivning. Orsak och verkan är lite lurigare att förstå
zoegas skrev: Inte en chans! Jag kan knappt ta hand om mig själv. Det är enormt mycket arbete med barn. De ska ju helst bli fungerande individer som vuxna. Och jag tror inte det är lämpligt för schizofrena att curla en unge. När jag var 24-25 och frisk tänkte jag på det. Mina brorsöner älska jag och hade stor roll i deras uppväxt. Det är häftigt med barn. Men nu skulle jag aldrig orka. Ser framför mig hur ungen ligger trotsande och skrikandes i ICA kön. Kvartssamtal med läraren för hen kastat sten. Nä fy fan.
Håller med, det finns nog inte så många tynder lika tunga som att vara en misslyckad förälder, eller känna sig som en.
