Mår dåligt

Nu ska jag försöka att inte använda bilder på hur jag tänker att man kan hantera sådana tankar som vill skada en! Man känner sig givetvis ensam när vårdpersonal och andra bedömer hur pass mycket du har rispat dig, dem har sett det alltför många ggr utan att inse att det är en slags självförsvarsmekanism och en rop på hjälp!

Nonchalans har jag också varit med om på sjukhuset, men rent professionellt tänker dem på hur man ska behandla en bäst! När det uppstår en osäkerhet, så är det svårt för dem att balansera dina känslor, eftersom du vet bäst hur du vill bli behandlad, men ändå inte? Ångesten får dig att klämma ihop dig, så att du får precis plats med ditt innersta?

Säg till när du får prata personligt om hur du vill bli behandlad, då kanske dem tar dig på allvar?

Jag gjorde det för ångestlindring. Men sen blir ångest värre, när man inser allt blod överallt!

Är det inte bättre att försöka stå ut med ångesten?

Jo, men vid sådana situationer, känns det som att man dött i ett kapitel inne i livets bok? Då kvittar det hur man egentligen mår, då ska man kämpa tills man blir "övermannad" och inte är sig själv. Tvångstankar är svåra att styra, jag klarar det inte själv ibland utan jag gör saker mot min vilja.

Men tack och lov så är det relativt oskyldiga saker, sett i det stora hela vad man ska lyssna efter. Det man tror är rätt kan vara avgörande för stunden, t. ex en en extra förbjuden glassbit som inte är bra för min hälsa, jag vet det såväl, men ändå äter man upp det.

Men givetvis är det allvarligare att skära sig, men heter det ocd, jag kan aldrig lära mig begreppet tvångstanke.

Hanna skrev: Hej! Tack igen för alla fina och tänkvärda svar. Kvällen igår gick inte så bra. Jag skadade mig med en rakhyvel på armarna och det blödde en del och jag blev rädd och ringde Vårdguiden och sos. Ambulans kom och jag fick åka till sankt Görans sjukhus. Fick prata med en läkare som först ville skriva vårdintyg om jag inte gick med på att ta emot lugnande. Jag fick theralen och blev inskriven under natten. Både ambulans personal och personal på avdelningen sa att det där är ingenting,du har rispat dig lite. Det är bara som att ha ramlat av en cykel.Jag hade ont och det sved på armarna men alla låtsades som dom inte såg eller hörde mig.Jag nonchalerades helt både med min yttre och inre smärta.

Jag försökte få dig att förstå, men livet är ingen lek och det är ingen dans på rosor.

Sitter hemma och mår så dåligt som man bara kan må. Jag känner mig ensam, deprimerad och har mycket tankar omkring självmord igen. Det är jobbigt för mig när tankarna kommer för jag vill inte dö. Jag är jätterädd för döden och ändå kommer tankarna på hur jag kan göra. Det är som att jag vill fly från allt som känns jobbigt och ner i ett svart mörker. Hur ska jag ta mig ur denna hopplöshet och förtvivlan? Jag är ledsen och kan inte se någon ljusning. Vill ge upp och lägga mig i sängen och glömma bort alla problem och hur mitt liv har varit.Jag funderar också på att gå ut i regnet trots att det börjar bli mörkt. Jag skulle vilja gå in i en skog. Jag är så förvirrad och har ingen kontroll.