Vinden har vänt

När är fråga om högerdemonstrationer så brukar motsdemonstrationer dyka upp och sätta igång bråk Dessa blir i media omtalade som "antirasister". Det finns tjogtals namn på dessa antirasister men inget är naturligt .

Precis vad dom innerst inne tycker.

Geta skrev: För 35 år sedan var jag omplacerad på en arbetsplats inom sjukvården. Det var känt att jag var psykiskt sjuk. Jag hade utbildning för jobbet- var snarare överkvalificerad. Då såg man snett på mig. Nu såg jag på nätet att en arbetskollega från den tiden stöttar en kvinna med schizoaffektiv sjukdom och är emot all diskriminering. För 35 år sedan mobbade hon mig på grund av mitt handikapp.

Jag råkade stöta på en av mina plågoandar, ute på krogen för många år sedan. Då hade det gått 15 år sedan han mobbade mig så vi var fortfarande unga. Nåväl, där satt han tillsammans med några andra, jag kände genast igen honom och berättade för min kompis om att han kallat mig ful på högstadiet. Hon tyckte vi skulle ge honom en riktig käftsmäll. Så vi gick fram till hans bord och spände ögonen i honom. Han blev blodröd i ansiktet Åh, "det var det fulaste vi sett," sade vi och gick fnittrande därifrån. Hämnden var ljuv!

Jag ångrar att jag var med o mobbade i grundskolan. Förstår att en del typ kan ha fått men för livet av upprepat sådant beteende.

Sen på gymnasiet blev jag tillbakadragen, o mådde mycket dåligt. Men blev aldrig mobbad själv, men jag var ensam, även om jag hade kvar mina kompisar från grundskolan. Men vi flyttade in till stan när jag hade börjat gymnasiet.

På jobbet var jag till en början ganska tillbakadragen, det var direkt efter gymnasiet. Men efter nått halvår kom jag med in i gemenskapen i gruppen. Efter 1,5 år var jag gruppchef, men var för snäll som chef. Typ nekade aldrig nån semester o om nån ville ha andra arbetsuppgifter försökte jag alltid ordna det.

Efter jobbet i 3-4 år blev jag sjukskriven o mådde dåligt, först när jag var runt 33-34 år började jag bli bättre. O nu (är 40 år) är det mycket bättre med Lyrican. Har inga ovänner vad jag vet, visst kommer det nån dum kommentar på Flashback o sånt. Fast jag har hört på omvägar att en del är rädda för mig, kanske för jag beter mig lite märkligt. Men numera gör jag inte en fluga förnär, även om jag föredrar hämnd istället för att vända andra kinden till!

EDIT: Jag läste en bok om en som blev utfryst i klassen, o som vuxen försökte han mörda en efter en på de mest bisarra sätten. Offer utan ansikte, av Stefan Anheim. Utspelar sig i Helsingborg.

En till på samma tema, Bödeln av Chris Carter. Utspelar sig i Los Angeles.

Alltså det är hittepå-böcker. Men om jag hade haft plågoandar som förföljt mig förr i tiden, hade jag nog typ meckat ihop brevbomber eller nått sånt. I.a.f. förr, när jag kände mig ond o elak...