Många tror ju jag är hemlighetsfull, när jag inte berättar allt som dem förväntar att jag borde göra. Jag tycker personligen jag har svårt med gruppsociala dygder, då jag har svårt att höra alla detaljer då blir jag oftast tyst. Ljuger man om man själv tycker att man är ovanligt pratsam med bara ngn annan person. Men jag har lärt mig att man inte kan säga allt till ngn , så länge man känner att man inte orkar prata om vissa saker. Beroende på att vissa kan ifrågasätta vad man säger.
Om någon direkt frågar vad jag jobbar med, vilket händer ofta när man träffar nya personer, då säger jag att jag har sjukersättning. Ingen brukar rota vidare i det och varför. Men om jag får frågan varför säger jag att jag har en psykisk sjukdom. Ljuger alltså inte, men undviker ämnet om det går.
Jag håller med Nissegossen! Jag vill inte dölja en så stor del av mej till människor som ska vara i mitt liv. Jag vill ge dom en ärlig chans att ta ställning. Därför berättar jag vitt och brett till alla om mina diagnoser.
Jag anser att gemene man inte förstår psykisk sjukdom alls, så då är det onödigt att berätta för mycket, för man blir ändå inte förstådd. Annat är det att prata med en kunnig person inom vården. Då kan man bli förstådd.
