Vakna och vara normal?

Jag skäms för en grej. Jag är lika rädd för sjukdomen som för tanken att vakna och inse att jag är helt normal. Jag talar inte om sjukdomsinsikt, färdiginsatta mediciner och självacceptans. Snarare att jag - poff - skulle bli frisk.

Tänk om jag blev frisk ifrån Aspergers och kunde längta efter att vistas bland människor. Om ADHDn som strular till sen skolåldern blev borta och jag inte behövde gå tillbaka och hämta penna och sudd. Om boendestöden sade upp sitt uppdrag och jag var tvungen att lämna tillbaka timstocken?

Om jag fick kallelse till kronans tjänst igen? Och jag slapp springa på Apoteket och då förväntades bli blodgivare igen? Att FK tackar för sig och jag måste skaffa utbildning på universitetet, för att ha råd med 1,5 plansvilla, Volvo och vovve?

Inga mer imperativa röster. Vaknar när klockan ringer, jobbar, kör barnen till dagis och lägger mig efter 22-nyheterna? Inga läkarbesök, frisk från diagnoser och jogga en halvmil fem gånger i veckan?

Hjälp.

Hur tänker ni?

Ja, det vore en mardröm. Hur orkar folk?

Det är de friska som är galna. Det har jag alltid misstänkt.

Det är ju det här gamla, att det är då man orkar vara sjuk.

Normala orkar det jag skrev...

Min syster orkar. Det kan vara betydligt jobbigare att vara sjuk hela livet.