Jag hade en sådan tid, skit samma död eller levande. Förevigt borta. Spelar egentligen ingen roll.
Men,
jag är mer levande av att ta del av Viskas berättelser, än jag varit levande på länge.
Jag pratade inte överhuvudtaget om jag inte absolut måste...på flera år....under min universitetsutbildning. Det var så mycket som skulle in i hjärnan så jag fick liksom inte ut något babbel om ditten och datten. Jag blev oxå psykiskt sjuk i 17 årsåldern med depression - det tog många år att återhämta sig vilket jag gjorde lagom till universitetsutbildningen. Kämpade mig igenom svängningar och klarade utbildningen. Den var ju intressant. Första terminen hade jag uppåtsväng...hade en jävel koncentration och kom ihåg allt som sas på föreläsningarna...skrev full pott på neuroanatomitentan vilken intresserade mig. Termin 2 hetsätning och klarade tentorna nätt och jämt. Sen lärde jag mig att plugga och kunde dosera läsandet till lagom. Hade kunnat fortsätta att plugga hur länge som helst kändes det som och det kunde jag ha gjort iom att jag började på Läkarlinjen. Men oj vad jag gick i väggen. Och allt slogs i spillror. Utbildning, relationer, möjligheter att bilda familj, träning och tävling. Ja allt som var värdefullt och som jag brann för förstördes. I spillrorna av det livet lever jag nu och det ser helt annorlunda ut.
