Vårdpersonals pessimism

Hej!
Jag har ofta stött på att personal som arbetar framförallt inom slutenvården har en väldigt pessimistisk inställning till att patienter kan tillfriskna överhuvudtaget.
De siffror och prognoser som WHO och andra presenterar om återhämtning och tillfrisknande verkar inte nå de som bara träffar de som är i sjukdomsfas.

Kanske viktigt för intresseföreningar och kamratföreningar att besöka den personal som aldrig får chansen att träffa f d patienter som idag kommit ur sjukdomstillstånden.

Hur skall den personalen annars få chansen att se att det faktiskt går att bli bättre trots psykosdiagnos från början?

Du har helt rätt att personalens pessimism är ett problem. Myndigheterna i hela Västeuropa är väl medvetna om det och de tar upp det i alla vårdprogram och kunskapsöversikter. I Sverige, USA och England för att ta några exempel.
Det stora problemet är egentligen inte, så mycket brist på centrala riktlinjer utan det verkar som det är svårt att få folk ute i vården att ta till sig nya synsätt och metoder. Hela vården har likartade problem.

Problemet med psykiatrin är arvet från de gamla mentalsjukhusen. Även om det fanns de som faktiskt återhämtade sig då, vårdades ändå många livet ut. Idag är ju vårdbehoven mycket lägre egentligen, eftersom de sjukaste bara vistas där en kort tid i stöten. Om det är ett friskhetstecken att inte vårdas på sjukhus, så har det ju egentligen blivit mycket bättre. Nackdelen med den slutna vårdens pessimism är att den smittar av sig till andra i vården och även till allmänheten.
Vården blir ju också sämre. Dessutom, är det ju inte så lyckat att ge en felaktig bild till de drabbade och anhöriga. Jag tror ingen blir friskare av det.

Jag tycker du har rätt att patient- och intresseföreningar borde engagera sig mer i vårdpersonalens information och utbildning. Jag skulle kunna tänka mig att patientföreningarna får 30 minuters informationstid till personalen per år.

Det finns vetenskapliga undersökningar, som stödjer att utbildning och information från brukare till sjukvårdspersonal är väldigt bra. Både för personalen och de som håller utbildningen. Utomlands vet jag att det på grundutbildningarna finns patienter som lärare och det brukar uppskattas.
British Medical Journal har skrivit en del om detta.
www.viska.se/index.php/nyheter/1 ... om-laerare

Helt rätt Roger. Tyvärr så existerar dessa åsikter hos en del vårdpersonal inom psykiatrin. Det finns flera osraker till detta, men jag tror att en av de större orsakerna kring detta kan bero på att det idag är brist på exempelvis utbildade mentalvårdare. Idag kan i princip vem som helst kalla sig mentalvårdare utan att ha gått vårdgymnasium eller menatalskötarutbildning. Detta tror jag också hänger ihop med den brist av vårdpersonal inom psykiatrin som råder. Dåliga löner, undermålig handledning osv. Det måste dock tilläggas att det finns många bra mentalvårdare där ute!
Hälsningar EF

Jag har läst ett par intressanta saker faktiskt. Förr på 50-talet fick inte personalen prata med patienter med schizofreni. Det ansågs skadligt och ett förfluget ord kunde ge en kraftig försämring av deras sjukdom. Detta gällde t.ex. sjuksköterskor och vårdare. Jag undrar om det på sätt och vis fortfarande kan leva kvar något.
Personalen håller distans och pratar inte så mycket med patienterna i slutenvården, men underligt nog vet de säkert exakt hur de mår.

Jag tror faktiskt det bästa är att minimera slutenvården. Intrycket jag fick av Socialstyrelsens kunskapsöversikt är att den framtida slutenvården skall mest bestå av tvångsvård (och rättspsykiatriskvård). Den normala vården ges i hemmet av mobila vårdteam samt på mini-avdelningar utanför sjukhusen. Jag tror detta arrangemang löser många av de problem vi har idag och kommer att förbättra vården. I alla fall blir det ju färre pessimister på sjukhusen.

Admin

Har också hört det där med att personal inte skulle umgås eller prata med patienterna...och detta är ändå inte längre tid sedan än att flera av de patienterna fortfarande är i livet och kan återberätta hur det var. En ovärderlig skall att hitta de patienterna och låta dem återge upplevelserna.

Slutenvården behövs men i minsta möjliga form och bör ju utformas så att det inte uppstår följdproblem för patienterna som det gör idag då de får leva så tätt inpå varandra när de mår som allra sämst.

Mobila team och boendestöd i lägenheterna som tidigt kan fånga upp de som börjar må sämre är det absolut viktigaste för att en människa skall slippa mer lidande.

VÅrdpersonalens pessimism tror jag fortfarande endast kan botas om de får chansen att träffa de som "överlevt" och klarar sig bra eller drägligt idag.

Om 20 år tror jag inte mycket av dagens slutenvård finns kvar. Orsaken är att de med svår schizofreni har tack vare förbättrad vård blivit mycket färre.

Dessutom är tanken med vård i hemmet väldigt god. Enligt Lisbeth Lindells avhandling betraktar sig de flesta som enbart sjuka när de vårdas på sjukhus. Idag är det problem med att många inte vill vårdas på sjukhus för de anser sig inte sjuka.

Vård i hemmet är därför mycket bättre. Dessutom ger det möjlighet att bibehålla kontakten även när det akuta skedet är över. Sjukhusvården har idag inte den möjligheten utan det är allt eller inget. Dessutom finns det också tvångsmöjligheter, som kan göra folk avvogt inställda.

Admin