Vårdpersonals pessimism

Jag tror jag har haft tur och fått en bra läkare i öppenvården. Går även till sköterska var 14e dag. Men ska det verkligen vara turen som avgör? Tidigare hade jag en pensionerad läkare och i vissa perioder har det inte funnits en enda psykiater på min mottagning.

Slutenvården behövs. Det är ett brott man har begått genom att i princip lägga ner all slutenvård. Det går omkring helsjuka människor i city, många är hemlösa och sover på bänkar och i trappuppgångar. De kommer inte ens i fråga när det handlar om stöd inom LSS eller psykiatriska mellanformer av vård. Och på härbärgen har numera tiggarna parkerat sig för att de styrande vill vara "snälla".

Pessimism? Jag är fruktansvärt pessimistisk när det gäller den framtida psykvården i Sverige.

Jag är i alla fall pessimist när det gäller den här sjukdomen för hur kan något vara så för jäkligt....

Det här var verkligen en gammal tråd från 2003.

Ja, det är innan min tid på viska, så det är första gången jag ser tråden.

Jag har gjort samma misstag som många läkare ofta gör, nämligen att inte läsa anamnesen..

Fler vårdplatser behövs ej, men däremot bör fler få de effektiva behandlingar, som finns som minskar psykossymptom och psykoser. t.ex sjukdomshantering, familjeutbildning, familjeutbildning, IPS-modellen (för de som vill jobba). När man är inlagd höjer man mest antipsykotikadosen eller byter preparat. Några andra behandlingar ges ej. Inläggning är mest för att man inte skall skada sig själv eller andra. En slags kortvarig förvaring.

Hemlösheten är ett problem. Här kunde RSMH vara mer aktiv och organisera de hemlösa och övertala dem att ställa sig utanför kommunhuset med plakat: Hjälp! Jag är hemlös!. Problemet måste synliggöras för folk för att det skall lösas.