Självskärning är inte ett problem, det är för många ungdomar ett sätt att överleva, en lösning. Man vill göra smärtan verklig, för man kan inte tro på den smärta som finns inuti. Den smärtan får inte finnas. Fysisk smärta syns och därför blir den lättare accepterad. Om man bryter ett ben kan man lättare åtgärda det än om man har ångest. Man vill kunna ta på det som gör ont. Man blir lättare trodd på om man har en krämpa att visa upp. Något som syns. Som skärsår.
Att skära sig handlar inte om en dödslängtan. Att skära sig handlar tvärtom om att vilja leva och att det blir en kraftfull förmåga att göra det, att leva och känna att man gör det. Det skapas snabbt ett behov av att uppleva det igen. Att få känna den där kicken när det ilar i kroppen och att få se blodet rinna längs huden. Kylan blandat med den pulserande värmen. Det är ett beroende.
Jag försöker inte hindra någon från att skära sig. Jag har många vänner som gör det och har själv gjort det. Jag vet att det inte blir bättre av att någon tjatar och ber en att sluta. Det är oftast inte det som får en att sluta skada sig till slut. Det är ett eget beslut som inträffar när man är redo att ta det. Det kan snarare bli värre, skärandet kan accelerera av att man säger åt personen att sluta. Denne kan få mer skuldkänslor av det och det är då de riktiga självmordtankarna kommer in i bilden.
Det är viktigt att tänka på att man inte kan behandla symptomet innan man har behandlat det som ligger i grunden för symptomet; orsaken. Att låsa in människor för att de skär sig är för mig obegripligt. De människorna är väl tillräckligt inlåsta i sig själva? Om de visat suicidala tecken så självklart behöver de tas om hand, men självskärare är ofta så medvetna själva hur långt de kan gå utan att dö. De flesta skär aldrig längs med pulsådern, trots att alla vet att det bara är då man kan dö.
Det är som att det är tabu att må dåligt i Sverige. När man träffar folk så frågar de inövat ”hur är det” och direkt svarar man ”bara bra” och den andre besvarar samma fråga med samma svar. Det finns inget utrymme till att säga ”nej, idag mår jag verkligen skitkasst och vill bara ligga i sängen hela dagen”. Det finns inte. Hur kan detta komma sig?
Det är en skam att må dåligt. Det är vad föräldrar i allmänhet lär sina barn. Mår någon vuxen människa dåligt säger den ingenting och går istället undan och gömmer tårarna. Om ett barn går undan och gömmer sina tårar blir det anklagat för att lämna sina föräldrar utanför. Som att det är något fel. Men om vuxenvärlden inte kan ge samma sak tillbaka till ungdomar är det väl ändå ganska självklart att ett barn gömmer sin smärta? Det är vad man lär sig. Som man brukar säga ”ett barn gör inte som man säger utan som man gör”.
Vi måste lära oss att samspela, vuxna och barn tillsammans. Lära oss att leva på samma grunder. Det får inte bli det där ”lilla gumman, kom och sätt dig här och berätta för mig” och en klapp på flickstackarens huvud. Nej, just det måste få ett slut. Vuxna måste sluta nedvärdera barns erfarenheter. Vi måste mötas som människor, inte som människor i olika åldrar. Barn kan nog lära vuxna mer än vad de tror. Att vara barn idag är faktiskt inte alls som det var för femtio år sedan.
Tårar betraktas ofta som en svaghet. Vi vet alla hur svag man känner sig när man gråter, men för mig är tårar något så otroligt starkt. Det är alltid enormt starka känslor bakom dessa vattendroppar. Jag ser hellre skrattet som en svaghet. Skratt döljer oftare än tårar gör. Tårar visar. Tårar betyder inte att det är synd om personen som gråter. Det behöver inte ha hänt något allvarligt för att man gråter. Det är ett sätt att lufta smärta. Och med risk att få det här till att bli en kärleksförklaring till människokroppen säger jag ändå; vår kropp är konstruerad till att ta hand om allt sånt som gör ont. Det är bara dumt att försöka förhindra den processen, tycker jag. Gråt öppet, då kanske vi kan förändra mönstret och ta bort skammen.
Förr i världen, och fortfarande i andra delar av världen idag, arbetade/arbetar man mycket mer fysiskt. Då fick man nog ur sig en hel del av de här laddningarna människor bär på idag. Idag är vi alldeles för stillasittande. Vi samlar på oss det psykiska ontet och får inte utlopp för den. Kroppen har ett otroligt sätt att hjälpa oss att överleva. Självskärning är ett sätt att be kroppen ta över den där ohyggliga smärtan man bär invärtes. Och kroppen svarar ja på ett liknande sätt som den gjorde när våra förfäder arbetade ute och led av fattigdom, skillnaden är att här är det vi själva som håller i redskapet. Vi får det inte till oss.
Ett annat problem är att föräldrar överbeskyddar sina barn till den grad att barnen inte får kämpa sig igenom något själva. Det är ju helt omöjligt för ungdomar att klara av den deppighet som kommer i tonåren om de aldrig tidigare fått möta en motgång. När småbarn försöker komma upp i soffan eller på en stol är det lätt att man som förälder lyfter upp barnet på stolen själv istället för att låta det försöka på egen hand. Det är så man blir stark i sig själv och växer med ansvar. Man kämpar – med små och stora svårigheter.
När man som ung börjar skära sig handlar det många gånger om att man känner sig så misslyckad och värdelös i allt. Man vill känna att man är bra på något och utmanar sig själv med rakblad. Det blir en farlig lek som handlar om att hela tiden försöka att få en starkare upplevelse av det, men att inte gå för långt.
Som vän till en självskärare tror jag att man ska försöka prata om annat och hitta på roliga saker tillsammans. Inte klaga på ärr och sår, eller belasta personen med den oro man känner. Dock ska man som vanligt och på ett ärligt sätt fråga hur personen mår och lyssna till honom/henne, men mer behöver man inte göra. Ge vännen en kram.
Jag kan inte rekommendera att berätta om detta för någon som står självskäraren nära. Det är viktigt att som vän få lufta sin oro och ångest och det får man gärna göra hos någon, men man behöver inte tillkännage personen ifråga. Reaktionen från föräldrar blir ofta densamma som i vården, man får skäll och isoleras i rädsla att personen ska ta ett steg längre. Man känner skuld för att man gör så mot de man älskar, att man gör dem oroliga. Därför försöker de som skär sig gömma undan det.
Att skära sig är ibland en vilja att bli sedd samtidigt som det inte alls behöver vara det. Det är viktigt att ta det på allvar, inte vifta bort det som något alla gör och att ta det som en trend. Skadar man sig själv är det något som inte står rätt till. Oavsett om det handlar om att skära sig, självsvält, att slåss eller ta droger. Något är fel. Felet måste rättas till innan man kan ta bort symptomet.
Självskäraren kommer med tiden till en punkt då det vänder och man inte längre behöver knivar eller rakblad för att överleva. Detta kommer först efter att personen bearbetat det som ligger i grunden för självdestruktiviteten. Att ta ifrån självskäraren möjligheten att skära sig är som att ta ifrån en astmatiker dess medicin. Huvudsaken är väl ändå att personen överlever? Om denne inte gör det, om den i ett ögonblick går för långt och dör, så har han/hon ändå överlevt till den stunden. Det måste ändå ha ett värde. För mig har det ett värde när den människan kunde ha tagit sitt liv genast, men istället fick en tid extra i livet.
Det här är ett samhällsproblem, inte ett individuellt problem i första hand. Vi är inte tillräckligt rädda om varandra. Vi har den ökande pressen på oss att vi ska klara av allt mer, men för den skull betyder det inte att vi har andra förutsättningar till det. Med mer press och föråldrade förutsättningar kan det inte resultera i annat än det vi ser idag. Destruktiviteten frodas.
Ungdomar ska klara av skolan och samtidigt få höga betyg, umgås med vänner och familj och hantera dessa relationer, brottas med sin osäkerhet, hitta kärleken och mitt i alltihopa också hitta sig själv och bli trygg i det.
Som om det inte vore nog måste man ju idag också vara bäst i allt, det fungerar inte att vara medelmåttig. Då är man en förlorare. Kraven har blivit högre än skyhöga. Är det inte dags att skruva ner tempot lite?
Vi förgör mänskligheten om vi ska fortsätta i den här takten.
Idag har jag varit skadefri i sex månader.
https://scontent.farn1-1.fna.fbcdn.net/v/t1.0-9/28167941_1920939021553582_2249920874966866993_n.jpg?oh=3f9ad39aae081fa5bde2300977f3edbe&oe=5B3DD568
