Som 21 åring kunde jag inte somna in, utan dagen gick i repris i skallen på mig. Dröjde till jag var 24 år innan jag hörde röster, men inte förrän i 26 årsåldern brakade världen ihop. En sorglig historia kan man säga.
Jag började må dåligt när jag var 16 år o hade börjat gymnasiet. Fick då depression o ångest. Mina föräldrar tog mig till psykiatrin, mest p.g.a de aggressionsutbrott jag fick, men jag skyllde allt på sömnsvårigheter.
Sen när jag var runt 21 fick jag mer o mer vanföreställningar o tog själv kontakt med psykiatrin igen.
För mig så började jag må dåligt i tidiga tonåren blev inlagd på bup fick där diagnosen schizofreni läkaren där skickade mig till en vuxen avdelning på lillhagen.
Stället var ett mentalsjukhus i gbg.
Hade mycket ångest i tonåren som jag behöll för mig själv och det blev lite bättre efter studenten. Klarade inte högskolan och klarade inte ett förhållande och bodde i storstan och var tvungen att flytta hem till föräldrarna igen vid 23 års ålder. Fick enormt djup depression som jag inte sökte hjälp för. Panikångest attacker och social fobi på det. Hade ett jobb ett år när jag var 24-25. Annrs har jag inte jobbat all utan isolerat mig fram till 30 års ålder då jag gjorde utredning och började på sysselsättning. Är 36 år nu och mår hyfsat bra, men tyckr det är nåt som inte stämmer ändå, är alldeles för passiv
