Schizofreni drabbar 1 % av befolkningen och 80 % kommer att uppleva kroniska eller återkommande symptom. Vad vet vi egentligen om behandlingen på lång sikt? Den ansedda tidskriften British Medical Journal tar upp kritik mot antipsykotika, som att de kan öka risken för återfall om man slutar ta medicinen samt att det troligen inte var orsaken till att mentalsjukhusen lades ner. Uländerna där 60 % återhämtar sig efter 5 år trots dålig vård medan siffran för iländer bara är 20 %. En väldigt läsvärd artikel.
Rekommendationer från England beskriver antipsykotika, som ett omistligt behandlingsalternativ för de flesta som befinner sig i återhämtningsfas. Depåantipsykotika beskrivs i en ny utvärdering, som en effektiv underhållsbehandling. Den gamla typen av antipsykotika, som kom under 50-talet, ökade andelen som förbättrades märkbart från 35,4 till 48,5 %. Eftersom de gav biverkningar, som parkinsonism och förhöjt prolaktin, har nya atypiska antipsykotika sedan mitten av 90-talet ökat i användning. Det är visat att de är lika bra, som gamla antipsykotika, men effekten på långsikt är ännu obevisad.
80 % av personerna med schizofreni återfaller inom 2 år och bara 17 % är återfallsfria (och utan behov av medicinering) 10-15 år senare. Kritiker har nyligen visat att återhämtning och återinsjuknande var inte annorlunda innan antipsykotika kom och att antipsykotika kan t.o.m. göra mer skada än nytta.
Stängningen av mentalsjukhusen kan därför ha orsakats av sociala faktorer snarare än antipsykotika. Medicineringen med antipsykotika kan skapa överkänslighet hos dopaminreceptorerna, vilket kan ge ökad risk för återfall i psykos. Medicineringen lindrar symptomen, men kan skapa en ökad risk för återfall om medicineringen avbryts.
WHO studier på återfall på 50-60-talen visade att i uländer var behandlingsresultaten bättre. Över 60 % av patienterna i uländer var symtomfria efter 5 år, medan siffran för rika länder var bara 18 %. Detta förklaras av sociala faktorer i uländerna, som inverkar gynnsamt, men det kan vara kopplat till mindre användning av antipsykotika och att kontinuerlig medicinering kan korrelera till ett sämre behandlingsresultat.
Sådan kritik bygger dock att man lite selektivt tolkar litteraturen. Nyare utvärderingar har identifierat andra faktorer t.ex. diagnostiken har förbättrats. Utbildning av familjen är viktig för att förebygga återfall som utlöses av expressed emotions t.ex. högljudd kritik. Vi vet också idag att personer med schizofreni tenderar att stabiliseras efter c:a 5 år genom naturlig lindring av sjukdomen och ökande ålder och mognad. Ju kortare tid av obehandlad sjukdom med symptom desto större chans för återhämtning och återfallen kan minskas genom att fortsätta med antipsykotika minst 2 år efter återhämtning.
Men det finns inga skäl för självbelåtenhet, inte ens med de nya atypiska antipsykotika, som kan ha egna långtidsproblem, som viktökning och diabetes. Behandling oavsett terapi skall inkludera en nogrann undersökning av kroppslig hälsa, läkemedelsdosering och åtanke på gradvis avslutning av medicineringen. Sådana nogranna steg är naturligvis svåra för patienter man inte kan forska på: de som inte tar sin medicin, de som använder alkohol eller droger och de som undviker den psykiatriska öppenvården.
Schizofrenins historia har visat att de kan vara en förödande sjukdom och medicineringen har åtminstone skapat en grupp patienter som är mer begripliga och artikulerade i att beskriva sina erfarenheter. Men enorma behov återstår att fylla, som kontinuitet i vården, tillräckliga resurser och långtidsstudier för behandlingsresultat över årtionden snarare än några månader.
Källa: