De ekonomiska resurserna för de grupper RSMH organiserar har de senaste 20 åren utarmats allt mer och avståndet till de högavlönade på arbetsmarknaden har fördubblats gånger flera.

Detta är inget nytt.

Situationen på arbetsmarknaden har under perioden helt öppet varit sådan att våra grupper konsekvent ställts åt sidan.

Brister i vård-, stöd- och rehabiliteringsinsatser från det allmännas sida har dessutom gjort det svårt för individer att mobilisera arbetsförmåga i den takt och utsträckning som kommenderats av den så kallade Rehabiliteringskedjan.

Läs mer i RSMHBloggen

Kommentar  
När mentalsjukhusen fanns satsade Staten antagligen 2 miljoner per år per inlagd och schizofreni. Nu sitter man oftast hemma eller på gruppboende och är urfattig oftast. Värst är de som insjuknad före de hunnit arbeta. Någon form av extra behovsprövade bidrag borde gå att ansöka vid psykiska handikapp och kroniskt utanförskap, där den ekonomiska situationen är svår. Förr fanns alltså 2 miljoner per skalle och år. Vi svenskar är rikare nu än då så en liten satsning bör göras för de med den svåraste ekonomiska situationen. Tänk på att vi sparar numera 2 miljoner per person och år till staten.