Det finns ett stort behov av statistik kring hur personer med funktionsnedsättningar upplever hälso- och sjukvården.

Bristen på relevant fakta är troligen ett skäl till varför perspektivet funktionsnedsättningar helt saknas i utredningen om jämlik hälsa.  

Läs mer hos Dagens Samhälle

Läs Viska:s Missnöjd med hjälpen du får?

Kommentar  
Den kommunala psykiatrin är dubbelt så stor idag, som landstingspsykiatrin. Sedan finns vid schizofreni anhörigvård, som utgör 40 % av psykiatrins vård.

Den största vårdgivaren är patienten själv och den som mest vårdar schizofreni. Antagligen tillsammans med anhöriga den sämsta vårdgivaren. Här finns skäl att kritisera att alla har inte fått sjukdomshantering eller familjeutbildning trots att det egentligen krävs för att vårda sjukdomen. Är någon upprörd över detta. Nej, inte alls och ingen klagar. Om däremot en psykiater utan läkarlegitimation skulle jobba inom psykiatrin, så tar det hus i helvete och blir jätteskandal. Men i båda fallen är det samma sak inte rätt utbildad.
Viktigt att vara medveten att trots schizofreni kan man ha ytterst liten kontakt med psykiatrin. Det är mest sjuksköterskor, som man träffar kanske 16 gånger per år och dem blir man sällan förbannad på. Det är läkarna (1,4 besök per år), som kan vara ett irritationsmoment t.ex på grund av tvångsvård eller att man inte får den medicin man ber om. Det verkar ofta också som om man har stora problem kan man bli arg på psykiatrin ofta säkert för att man har stora problem och inte blivit frisk.

Handikapprörelsen. RSMH och Schizofreniförbundet missar dock det viktigaste nämligen gruppboendena, som ersatt mentalsjukhusen. Där är det viktigast att man trivs och inte hamnar i konflikt med personalen, eftersom man vistas 100 % av tiden där. Nu råkar jag veta att vissa där får svara på enkäter. Också psykiatrin har diskussioner med patienter och patientorganisationer och verkar mer lyhörda än tidigare. Socialstyrelsen har skrivit om delat beslutsfattande och medbestämmande.