På Brännpunkt 4/5 anför Carina Hellström en högst relevant fråga som på senare tid fått välförtjänt uppmärksamhet, inte minst sedan utkomsten av Allen Frances bok ”Saving Normal” förra året.
De psykiatriska diagnoserna är kriteriebaserade och grundar sig således på olika observerbara och beskrivna beteenden.
Idag finns ett ytterst fåtal psykiatriska diagnoser där man faktiskt lyckats identifiera orsaken och de patofysiologiska mekanismer som leder till sådana observerbara beteenden.
Läs mer i Svenska Dagbladet.
Ett är att ärftlighetsbedömning ingår inte i diagnoskriterierna och bedömningen av diagnosen. Att veta om psykiska sjukdomar finns i släkten kan säkra diagnosen.
Arbetsförmåga borde bedömas alltid. Eftersom psykiska besvär orsakar så stor sjukfrånvaro.
Missbruk borde bedömas för varje patient. Missbruk kan komplicera psykiska sjukdomar och ge psykiska symptom.
Läkemedelsresistens. 10 % av nyinsjuknade får ej effekt av antipsykotika och borde utgöra en diagnossubgrupp. Det är viktigt att i diagnosen markera att t.ex antipsykotika inte ger effekt.
Psykiska sjukdomar verkar ofta vara släkt med varandra, så därför bör man för alla psykiska sjukdomar göra en dimensionsbedömning, som görs idag för schizofreni enligt DSM 5. Går ut på att se om det finns: depression, ångest, kognitiva svårigheter mm. OCD ger 7 gånger större risk för att få schizofreni.