Arbetsmarknadspolitiken har en blind fläck.
För två av tre grupper med hög arbetslöshet och särskilt utsatt läge på arbetsmarknaden görs stora och riktade insatser, men den tredje gruppen - personer med nedsatt arbetsförmåga på grund av funktionsnedsättning – har helt glömts bort.
Inga avgörande reformer har genomförts sedan lönebidraget infördes 1980.
Nu måste det till en ändring.
Läs mer hos Dagens Samhälle.
Har flera gånger velat ge upp men oron för hur jag ekonomiskt skulle kunna klara mig har drivit mig att fortsätta sträva.
Har blivit testad på hur mycket och hur många timmar jag ev kan jobba.
Haft lokalvård som yrke och det fortsätter jag med nu på det nya arbetsplatsen där även en anställning blivit till via arbetsförmedlingen och en vilja från arbetsgivaren.
Halvtids arbete samt halv sjukersättning gör att jag klara mig.
Men man vet ju orsaken, det är att ingen bryr sig om nästan, annars hade:
Brevbärare i en viss nyanställningsprocent varit kvoterad till personer med svårigheter i social kontakt.
Undersköterska varit kvoterad i viss nyanställningsprocent till socialt drivna personer.
osv.
Det är bland annat sånt här som fått mig att inse att socialister inte har åstadkommit just någonting mer än krusningar på ytan och att hålla kvar icke önskvärda personer i startblocken.
Jag vet en tant i 80 års åldern, som fick besök av kommunens biståndshandläggare, som skulle se vilka behov av hjälp hon hade hemma. Tanten blev lite förvånad, när biståndsbedömaren dök upp med vit käpp och ledarhund för att göra bedömning. Så visst förekommer funktionshindrade redan i arbetslivet.