barnet

Jag har så svårt att ta plats. Jag har så svårt att fatta att jag får ta plats.

Att livet är till för mig också. Det går liksom inte in. Det känns som jag står utanför och tittar på när andra lever sina liv. Är detta Aspberger-aktigt?

Jag vet faktiskt inte. Men jag har haft den här känslan mer eller mindre hela livet. När jag hamnar i en grupp människor försvinner jag liksom.

Läs mer vad Helena Isaksson skriver i RSMHBloggen.

Kommentar  
Det är väldigt viktigt att ha självförtroende och vara positiv till sig själv. Jag märker här på sajten att de som verkar må bäst är oftast väldigt positiva till sig själv och kan t.o.m berömma sig själv. Det är nog bra att vara så. Får man kritik eller pikar om sin sjukdom, så bryr man sig inte om det om man är positiv till sig själv. Man drabbas inte av stigmat som andra kan köra utan tycker vilken idiot som säger så och så går man vidare. De som mår riktigt dåligt verkar nästan pyssla med självmobbningen om sin uselhet eller ältande av gamla oförrätter.

För schizofreni kan kritik och skäll fördubbla psykosrissken. Jag tror själv att motsatsen beröm och positivtiet kan ha en psykosskyddande effekt. Så berömterapi kanske vore något för psykossjukdomar, liksom kritik och skällhantering förstås.