Jenny K Lundgren, RSMH
För flera år sedan bodde jag i en liten etta i en ruffig del av staden. Jag hade min son hos mig ungefär halva tiden och jag mådde riktigt, riktigt dåligt.
Det var omöjligt att tänka att någonting skulle lösa sig, att min situation någonsin skulle kunna bli bättre.
Vi trivdes inte där, det var fullt av familjer med djupa sociala problem, barn for illa och en massa saker hände som fick en att må dåligt: det var krossade glasrutor med splitter ingen plockade upp, slagsmål i lägenheterna, polisutryckningar, jag hittade ofta stulna, länsade handväskor i trapphuset.
Läs mer i RSMHBloggen.
en som rostlade som hette Sten.
Jag sa till honom att han rädda Mig.
Titta på en av bilderna i galleriet där nån
lyfter en hjälm med en sorts magnet.
Så attribuerade boendestödjarna tog ut russin
ur kakan. Mongo störigt.
Så man förlorade Sin schizofrena licens
Av all smärta jag tillfogats var de de grövsta
Med att han rädda Mig var för att jag hitta en anda
När det var julafton smekte jag en boendestödjare
på kinden vid en busshållplats.
Till saken hör att jag nyligen bajsat utan att
skölja mig
Så jäla glad är inte jag ofta men tröstar mig
med de