Hannes Qvarfordt

Jag har alltid varit en mycket ensam människa, även i sällskap, till följd av en kylslagen och osynlig uppväxt.

Ytterst få människor har kommit mig nära, och de som har gjort det har, så här långt, försvunnit eller dött.

Denna i själen ingjutna ensamhet har inneburit en daglig kamp för att hitta mening att leva under hela mitt vuxna liv.

Läs mer i RSMHBloggen.

Kommentarer   
Admin1
#2 Admin1 2018-12-04 15:01
Ensamheten ökar i och med att samhället har tagit över ansvaret över individen istället för familj och släkt. Jag märker det när jag talar med min pappas hemtjänstpersonal för de säger att anhöriga hjälper knappt med något alls. Det är hemtjänster om utför de insatser anhöriga gjorde tidigare. Så ensamheten kommer att successivt öka.

Stina Dabrowski tyckte att de som varit ensamma mycket, som t.ex interner hade mer intressant att säga än de som umgicks med andra. Man tänker mer om man är ensam.

Arbete har jag blandade känslor för. Det kan vara positivt för lågutbildade, men negativt för de med högre utbildning för de får så dåliga jobb, så att det blir ett enda lidande och ett utanförskap trots att många tror att arbete motverkar detta. Har man haft ett hyfsat betalt jobb förlorar man knappt något med sjukersättning. Däremot kan fortsatt arbete ge ett väldigt lidande och känsla av utanförskap.
Citera
Geta
#1 Geta 2018-12-03 14:02
Det är lätt idag att hamna på den "onda" sidan.
Citera
Lägg till kommentar