Meningen med Ångest?

Helt OK Geta. Det var mitt första blogginlägg. Nästa blir värre, jag gruvar mig.
Är egentligen inte i form att hålla på och skriva vare sig här eller på RSMH-bloggen. Men det blir bättre. Lite blåst och regn och så sköter jag dotterns inkontinenta valp samtidigt som jag spelar Winnerbäck i lurarna.
Är nog lite överkänslig.
Yoki

Jag gör ständigt samma misstag. När någon inte vill eller kan förstå så blir det så viktigt för mig att förklara. Alla måste ju få ha sin åsikt. För mig handlar det människosyn. En oförståelse för hur vi kan ha det. Att det sedan finns olika sätt att komma tillrätta med det är jag helt med på och kan variera från person till person.
Har nyss tillbringat en månad på psyk och mött många människor , var och en med sin problematik. Skulle aldrig falla mig in att prata om deras "jobbigheter" i nedsättande eller förlöjligande ordalag. Det är just det jag tycker att ni gjorde.
KBT har blivit någon slags religion som passar många men långtifrån alla. Det är ändå bra att det finns.
För mig är det enkla saker som hjälper tex promenera i regn och blåst, vara med djur, skogspromenader, gå fort som s..., och så musiken.När det är lite mer hanterbart så är det bra med vänner som inte gärna pratar sjukdomar och inte frågar så mycket eller på förhand kan och vet allt.
Yoki

Kan inte låta bli att skriva ett inlägg till. Blir lite upprörd. Benzo är det inte frågan om. Vi känner väl alla till varför. Att låta ångesten gå rakt igenom som NG gör är ett bra sätt, det enda faktiskt, man har ju inget annat val. Jag har lite svårt att förstå att man inte förstår att en del av fenomenet ångest är en oförmåga att förstå att oron är obefogad. Var och en med psykisk ohälsa har sina problem. En del har ångest andra har annat. Det kanske är fel att skriva om just ångest, är det lika fel att skriva om annat som är jobbigt ? Ska det inte finnas utrymme för att skriva om både det som är bra i livet och det som är jobbigt för en del av oss? Minns också att jag gav två exempel på ångesthantering.
Att skrika rakt ut under en ångestattack gör jag sällan, det har väl hänt någon gång och skulle det hända igen hoppas jag att jag då är ensam. Jag tror att de flesta har sin egen problematik och mår nog bättre av att mötas med respekt och förståelse.
Anna Isaksson/Yoki

Psykiatrin har kanske samma problem, som skolan. När inte eleverna lyckas, så bra är det skolans fel och samma sak blir det kanske för psykiatrin.

För schizofreni är det så att visst kan man förbättras av bättre vård, men det beror på en själv delvis att man inte lever ett psykosframkallande liv med medicinavbrott och missbruk. Sedan om man saknar sjukdomsinsikt så är det svårt.

Kanske vi har en felsyn på individen och måste inse att alla inte är lika utan att det hela tiden kommer att finnas skillnader. Människan är ingen massproducerad identisk vara, som en tablett t.ex.

När man läser RSMHBloggen och vad RSMH:are skriver där, så beskriver de oftast problem, men har ytterst sällan några lösningar att presentera för hur de själva skall göra eller hur andra skall göra. Det verkar som RSMH borde satsa på utbildning och särskilt i självhjälp. Kan man hjälpa sig själv så kan man hjälpa andra. Det är mycket av det hjälplösa skriket över RSMHBloggen.