Ofta undrar jag över hur de med schizofreni kan anses så farliga. Förr när mentalsjukhusens fängelseliknande vårdform fanns, så kunde man tro att farligheten motiverade detta.
Nu är de avskaffade till glädje för skattebetalarna för de måste ha varit en dyr vårdform med livslångt vårdbehov. I boken "Surviving schizophrenia" hävdas att allmänhetens fördomar, beror på att pressen rapporterar om våldsbrott av schizofrena.
Sjukdomen förknippas därmed med våld, eftersom pressen aldrig berättar om våldsmän med hemmorojder, högt blodtryck eller diabetes. De schizofrenas farlighet är våldsamt överdriven.
Farliga är narkomaner (17 x), alkoholister (12 x) och personlighetsstörningar (inom parentes våldsbenägenhet jämfört med en normal person). De schizofrena har tidigare sagts vara 4 gånger mer våldbenägna än normalt, men enligt en färsk amerikansk studie skulle farligheten inte bero på psykisk sjukdom i sig utan på våld i barndomen, bostadsområde med mycket våld eller missbruk. I Sverige finns c:a 900000 personlighetstörningar, 225000 alkoholister, 20000 narkomaner och 35000 schizofrena dvs de schizofrena är försumbara jämfört med andra mycket farligare grupper.
I USA hävdas att 50 % av de schizofrena drabbas av missbruk. Siffrorna är nog inte lika höga i Sverige, eftersom livet och vården är bättre här. Alkoholen är heller inte så lättillgänglig och billig som i USA. Pressen skriver gärna om en brottsling lider av schizofreni, men hur ofta finns det missbruk också? Är personen även missbrukare, borde brottet associeras till missbruk snarare än schizofreni, eftersom missbrukare är mer våldbenägna. Felet kan ibland bero på polisen, som är säkert inte kan gradera farligheten och därmed informera pressen korrekt. Pressen har dock alltid huvudansvaret, p.g.a sin granskande och informativa roll i samhället.
Samhällets vård av schizofreni är inte optimal. Läkemedlen förebygger återfall bara till 80 %. Patientutbildning och kognitiv beteendeterapi måste därför läggas till, då de har effekt mot symptom och återfall, men görs inte alltid. Att ordna arbete och arbetsträning fungerar heller inte riktigt bra. Psykiatrin är sannolikt också dålig på att fånga in och tidigt behandla missbruk. Tyvärr, så gör detta att många med schizofreni är sjukare än vad de egentligen borde vara.
Vad är riskerna med en felaktig rapportering i media? Det kan försvåra livet särskilt för de med schizofreni, som har återhämtat sig från sjukdomen (nästan 50 %). De kan få svårt med medmänsklig kontakt, bostad och att få arbete. Naturligtvis drabbas hela gruppen med schizofreni på liknande sätt. Det finns en del vetenskapliga studier som tyder på att om tidningar skriver om brott av psykiskt sjuka, så leder det till avståndstagande till dem. Vid rapportering om ett särskilt allvarligt våldsbrott har effekten påvisats i 2 år och var högre än innan.
Vad skall göras åt detta problem? I boken "Surviving schizophrenia", rekommenderas att pressen borde utelämna den psykiatriska diagnosen. En bra och enkel lösning, men det kan nog vara svårt att få gehör för detta. Naturligtvis, bör patientorganisationer, som Schizofreniförbundet och RSMH kontinuerligt granska vår tredje statsmakt och kritisera felaktiga artiklar. Särskilt viktigt är om våld pga missbruk tillskrivs schizofreni. Informationsträffar med pressen, där t.ex. artiklar gås igenom och kritiseras är säkert också bra. Varje gång de skriver om brott och schizofreni bör de ha en faktaruta om sjukdomen utformad av Schizofreniförbundet. Eftersom stigmat utgör en betydande del av sjukdomen och pressen förefaller vara en central orsak till detta bör forskning om massmedias rapportering och bild av schizofreni stimuleras.
Drygt 50 insändarredaktioner eller ansvariga utgivare vid dagstidningar har fått denna ledare per e-post.