Sök efter typ av självhjälp

Saved by the bell

”Jag är glad för att den inte slog”, eller som jag också har hört, ”jag är glad för att den stod stilla”.

Det var min far som berättade, detta efter att jag för första gången talat om för honom att jag hörde röster och såg syner.

Det han hade råkat ut för var, att en dag 1946 så hade han fått höra de orden och se en syn. Det han såg var en kyrkklocka som stod stilla. Han hade dagen efter åkt med bussen ned till stan för att han skulle till jobbet. När han steg av bussen sade han att han höll på att bli överkörd utav en postbuss. Sådana mobila postkontor fanns vid den tidpunkten. Nissegossen berättar om sin överlevnadsstrategi. Han sade; "den stunden så andades jag så ren och klar luft som jag aldrig tidigare hade andats". Jag begrundade vad han sade och han sade också att han fortfarande hörde samma röst som fanns där hos honom.

Jag hade alltid tyckt att min far var paranoid. Han hade sockersjuka och sade alltid "Jag är inte sockersjuk det är något annat".

Jag är således väl förtrogen med hur folk ser på en människa som är s.k. psykiskt sjuk. Och jag kan säga att jag är väl utbildad i sjukdomen schizofreni. Denna diagnos har jag haft sedan 1974 då jag var 23 år gammal.

Det började för mig med att jag trodde att folk talade om mig på bussen, att vad de hade på sig förde ett budskap med sig, att tidningar, radio och TV det som sades eller visades där hade ett budskap som var direkt anpassat till mig.

Allt detta var för att jag skulle sluta dricka alkohol som jag var på väg att bli riktigt beroende utav. Jag brukade gå till ett stamlokus där jag hade mina vänner, där umgicks jag med dem och drack öl och kastade pil. Jag blev god vän med många där. Jag stod även som vakt och ibland som garderobiär.

Jag satt där en gång och hade inga pengar och inga var det som var där. Jag kunde inte köpa någonting eftersom jag var totalt pank och hade inget jobb. Jag hade en stark ångest, jag hade knappt några cigaretter heller. Jag tänkte då i den stunden, "Nisse, du har blivit fast för rökningen och nu alkoholen, inte en grej till"!

Detta att jag har haft sådana stunder då och då under mitt liv att jag begrundat några saker och bestämt mig för, att det eller det skall jag göra eller att inte göra, har varit livsavgörande beslut för mig. Det kan jag säga nu så här lång tid efteråt. Jag kom att något senare bli prövad på den punkten eftersom jag aldrig har tagit någon olaglig narkotika, utom då hispa tjack som de kallar det. Detta då först efter att jag hamnat på psykiatrisk klinik.

Nämligen var det så att jag var hemma hos en tjej i hennes fars villa i en välbärgad del av Göteborg. Hennes far var advokat. Det hon ville, var att jag skulle dela en pipa hasch med henne. Jag hade ju bestämt mig och sade att jag inte ville och då sade hon att jag fick gå. Jag argumenterade inte emot henne utan gick därifrån.

Detta går igen senare när jag varit sjuk ett tag, Jag hade då sedan något år eller ett par varit inlagd från och till på Lillhagens sjukhus. Jag var djupt nere och jag var vid hållplatsen vid sjukhuset för att åka hem. Jag hörde inom mig Bor sta tänderna, bor sta tänderna, botten är nådd, botten är nådd.

Jag blev skitförbannad över att det lät så inom mig. Jag lät som en gammal gaggig patient som inte hade något som helst förstånd kvar. Jag bestämde mig i den stunden för att leva. Jag hade visserligen djupa psykoser och självmordstankar även efter detta, men här var det som jag tog upp kampen mot min sjukdom på allvar. Jag kämpade mot den trasighet jag hade inom mig som gjorde att mitt tal blev totalt sönderhackat, jag kunde just då knappt göra mig förstådd, det var som om någon annan än jag själv ville ta makten över mig och vad jag hade att säga. Detta vägrade jag att gå med på.

Fortfarande får jag inte ned det jag har i huvudet ned i händerna och jag har definitivt tummen mitt i handen. Ni skulle se alla mina felslag på tangentbordet när jag skriver detta. Det är precis som om någon annan vill skriva, fast något annat. Gud må välsigna datortillverkarna för att de gjort det möjligt med en så förlåtande uppfinning! Jag skriver för hand ibland men det blir rena kråkfötterna. Också då vill handen skriva något annat än det jag själv vill. Jag vägrar att acceptera det.

Jag har från och till haft en väldig ångest över de syner och vad som sägs inuti mig, som kommer någonstans ifrån, men inte emanerar från mig själv. Jag försökte till att börja med följa allt som kom till mig. Utom det som var rena olagligheterna.

Mycket populärt var att säga till mig att jag skulle gå någonstans för att träffa dem som talade till mig i mitt inre. Rena vildgås jakten, jag fick ju aldrig träffa dem. Likadant att följa in absurdum och göra allt som sades till mig. Det slutade hela tiden med att jag blev stående rätt upp och ned totalt handlingsförlamad. Polisen tog mig ett par gånger bara för att jag stod still, och var "störande", det var jag efter att ha stått still i någon timme eller två. Hur gör man när man ligger på sängen och får höra, gör opposit" Dvs. gör tvärtom på svengelska?

Jag vägrar numera att följa mina syner och röster om jag känner minsta tvång att göra det. Ej heller gör jag någonting under hot. Jag vägrar kategoriskt göra något som strider mot min egen övertygelse. Jag vägrar också numera att känna rädsla och ångest, jag kan inte gå omkring och vara rädd hela livet, för något som bara är en rädsla, kanske just för att jag skall må dåligt.

Dessutom dessa syner som kommer, som kan vara hur avskyvärda som helst. Jag vägrar för det mesta att ha med dem att göra. Det skulle ta upp alldeles för mycket av min tid till att styra dem, för det kan jag ofta. Det blir bara så att då får jag arbeta dygnet runt med något som jag avskyr.

Jag säger, det är för mycket för mig och låter det bara passera, för jag kan inte ta det ansvaret, som ytterst är Guds eget ansvar. För det är så, att gör man det, så blir det bara mer och mer och inte någon som helst hänsyn tas till en själv. Man skulle till sist drivas till självmord utan att de brydde sig, man är en utav de undvarbara, som bara offras.

Det finns visserligen något som man kan kalla änglar, som faktiskt har räddat livet på mig några gånger. Detta gör att det går att stå ut med dem. Det är också så att jag har en viss förmåga att gå rätt på huvudet på människor jag möter och faktiskt kunna tala med dem och kanske hjälpa dem med något som de själva inte vet något om, som de har problem med.

Man får komma ihåg att man aldrig skall lita på något som inte känns till 100 % rätt inom en själv. Finns den minsta tvekan lyder jag inte.

För att återknyta till vad jag började med, nämligen min far och hans upplevelser så kan jag säga att det har präglat mitt tänkande i hög grad att jag hörde honom berätta om sin upplevelse.

Jag kopplar samman en tankekedja med tankar jag haft som barn. När jag var sju år och skulle gå till aulan för första gången kändes det som om jag var på väg in i ett förintelseläger under andra världskriget. Jag upplevde mig då som om jag vore tre till fyra år gammal.

Jag har också haft upplevelsen av att ha stått på vingen till en Spitfire och styrt den det allra sista innan jag var tvungen att hoppa i fallskärm och då hoppa lågt.

Man får komma ihåg att det var 1946 som far vart räddad vid klockan. Jag kan bara säga "vem vet, inte du, inte jag, kanske våra liv är bestämda långt före vi fötts", jag vägrar numera tro att det är slumpen som avgör, om man nu inte skall säga som Einstein "Gud spelar inte tärning ändå gör han det".

Jag tror detta att jag levt förut, inte bara i det här livet som jag lever nu utan just som det lilla barnet och dessförinnan som pilot i det där planet. Jag vägrar flyga och har aldrig i detta livet gjort det. Jag tror det att den som räddade min far såg in i framtiden och såg att jag skulle bli född om min far fick leva. Mina röster har sagt till mig "Det gäller inte längre dig eller din far, utan den som räddade din far".

Det hela står väl skrivet i stjärnorna, jag tror definitivt att varje själ korresponderar med en stjärna i Universum som den själen tillhör. Man kan då följa släktena genom konstellationerna på stjärnhimlen. Detta gjorde även Moses sägs det. Innan han slog ihjäl den vakt som slog hans folk, så står det i Bibeln att han såg sig om, både bakåt, åt sidorna, uppåt och nedåt och fann att ingen rättfärdig fanns i hans släkte. Detta tolkar man som att han såg vaktens släkt ibland stjärnorna och hur den var.

Vad syftet skulle vara med mitt liv har jag fått till mig är "Att föra människosläktet framåt" som rösten sade. Jag är helt övertygad om att det i framtiden kommer att sitta människor som verkligen analyserar vad jag skriver, innan de går tillbaka och gör något åt den verklighet vi har nu och om de skall göra några ändringar eller inte. Jag tror ju det att i framtiden finns möjlighet till tidsresor. På samma sätt som Jesus blev upptagen, tror jag mig ha sett mig själv bli upptagen, detta till en verklighet någon annanstans.

Nisse.

Kommentar  
Tack för du delar med dig Nissegossen.
Samt det som står skrivet om min TWILGHT ZONE har jag en poster i mitt lila sovrum, den har hängt på stadsbiblioteket i stan ang ovanstående. min handledare sade den texten får man läsa en 5-6 ggr för att förstå att den är sann
OK! kan du få fram min Nissegossens inre resa också så jag slipper att klistra In den i sin hela historien igen?
Ready har saknat denna text av Nissegossen och blir nog glad över att den finns kvar.