Förr valde läkaren själv läkemedlen, som skulle användas. Med läkemedelskonsulenter, Läkartidningen, kollegor och egna erfarenheter, så byggdes den egna terapiarsenalen upp. Det förkommer än idag och läkarna har ofta svårt att släppa detta, som varken är särskilt rationellt eller bra. Att avgöra vilket läkemedel, som är bäst är egentligen det svåraste som finns, men det inser inte majoriteten av dagens läkare och apotekare. För drygt 30 år sedan bildades läkemedelskommittérna, där en grupp läkare och ett par apotekare väljer ut läkemedlen, som i praktiken läkarna inte är tvungna att använda. Urvalet skulle bli bättre underbyggt och ledamöternas kunskaper skulle ökas och spridas till kollegor. Så fungerade det förr, när kommittérna omfattade bara ett sjukhus eller dess upptagningsområde. Idag finns en läkemedelskommitté i varje län varför kunskapsgenereringen inte har så stor betydelse längre. Visserligen skickar kommittérna ut skriftlig information, men samtidigt så kan ju kunskaper inhämtas på annat sätt.

Viskas undersökning pekar på ganska stora brister i kommittérnas rekommendationer av antipsykotika. Ärligt talat, så kanske ett bra urval av läkemedel kräver tillgång till ett helt universitetsjukhus med dess olika "smala" specialister med hög vetenskaplig kompetens? Kanske borde inte alla kommittér göra ett eget läkemedelsurval? De kan ju utnyttja listan från närmaste universitetssjukhus (även om alla där inte hade perfekta preparat). Andra förbättringar är att göra SBU till remissinstans för att få ett korrekt evidensbaserat urval, då alla förefaller inte känna till deras rekommendationer. Det finns en oerhörd kompetens även utanför den direkta vården, som det är viktigt att tillvarata. Ett evidensbaserat val är säkert viktigare för antipsykotika än andra läkemedel dessutom, då deras effekter är svåra att mäta kliniskt.

Kommittérna inrättades för att det skulle bli rätt,men om nu kanske de ofta i realiteten har fel, så kanske regelbundna revisioner skulle förbättra rekommendationerna och verksamheten. Viska kan dock inte åtaga sig att agera oavlönad städgumma för hela läkemedelssortimentet utan det är mer en uppgift för NEPI eller SBU.

Poängteras bör också att den enskilde läkaren skall rådslå med patienten inför läkemedelsvalet
Något dylikt förekommer så vitt jag vet inte från läkemedelskommittérnas sida. Patientorganisationerna bör nog också därför vara remissinstans för att skapa ett bredare engagemang och fånga in patientönskemål. Om kommittérna helt fick diktera läkarnas förskrivning, skulle patientinflytandet försämras och reduceras till noll.

Läkemedelskommittérnas hemsidor bör också förbättras och vinklas mer mot allmänheten. Cirka 90 % av läkemedelsbehandlingen sköter patienterna själva efter läkarens instruktioner. Det finns ett väldigt sug bland allmänheten efter läkemedelsinformation och en välinformerad engagerad patient kan innebära förbättrad hälsa, som nyligen British Medical Journal konstaterade i en ledare. Det är därför viktigt att kommittérna har hemsidor med rekommendationer mm, så att patienten får tillgång till samma information, som läkaren. Alla läkare är kanske inte lika intresserade av kommittérnas verksamhet, som patienterna kan vara.

Läs föregående ledare: God Natt Haldol!