De totala kostnaderna för vård och omhändertagande blir ungefär lika för nya atypiska neuroleptika (Risperdal, Zyprexa, Leponex) som för de gamla (Haldol, Trilafon etc) visar en ny svensk hälsoekonomisk studie.
Läkemedelskostnaden stod för 1-6 % av medelkostnaden per patient medan hemsjukvård och gruppboende stod för 28-53 %. Även kostnaden för förtidspension inräknades.
De med nya läkemedlen behövde mindre läkemedel mot biverkningar, men mer läkemedel mot ångest och depression. Yngre och relativt nyligen insjuknade fick oftare nya läkemedel.
Slutsatsen är att läkemedelskostnaden bör ses ur ett samhällsperspektiv och läkemedel som ger största möjliga följsamhet och högsta livskvalité bör väljas. "Att patienten trivs med medicinen och tar den på rätt sätt är det som är mest avgörande för långtidsprognosen och kostnaderna" poängterar Dr Holger Arthun.
Kommentar:
Eftersom läkemedelskostnaden utgjorde bara 1-6 % av totalkostnaden kunde rubriken lika gärna vara: Nya och gamla preparat lika dyra och effektiva vid schizofreni. Eftersom totalkostnaden var likvärdig och läkemedelskostnaden låg, så kan inte effekten skilja så mycket mellan de nya och gamla preparaten. För personer med schizofreni, som gör ett läkarbesök per år och arbetar, så kan de gamla preparaten kanske bli billigare förutsatt att dosen är rimlig. Det är dock inte fel att inkludera svårt sjuka i sådana här studier, eftersom WHO konstaterat att 20 % av schizofrenipatienterna står för 80 % av samhällets kostnader. Om samhället vill spara pengar, så skall de svårast sjukas vårdbehov prioriteras
Intressant är fyndet att de med nya läkemedel får mer läkemedel mot ångest och depression. Om det speglar ökade problem med depression och ångest vid atypiska neuroleptika eller om läkare som skriver ut dessa preparat är mer öppna för att behandla dessa mycket viktiga symptom går ej att säga nu.
Källa:
Dagens Medicin 23/2002 s6