Patientens inflytande över behandlingen bör öka och informationen förbättras för att att fler skall ta sin medicin.

Men samhället sparar på dyra nya antipsykotika, som ger mindre biverkningar och på olika typer av psykoterapier, som också anses för dyra. Bristen på behandlingsalternativ kan skapa besvikelse hos patienterna och ovilja mot medicineringen. Samtidigt söker sig alltfler till vården för behandling av livskriser. De kan bli behandlade med läkemedel trots att de egentligen inte är sjuka skriver British Medical Journal i en ledare.

Eftersom det finns väldigt många olika läkemedel vid psykiska sjukdomar, så kan man tro att valet av behandling sker efter samsyn mellan patientens önskemål och läkarens råd. I realiteten styrs valet av många andra faktorer.

Vetenskapliga utvärderingar av Cochrane visar att det är svårt att få de som inte vill medicinera att ta sin medicin.

Bensodiazepinernas beroendeskapande effekt var känd redan i början av 60-talet, men det först 1988 började myndigheterna i England att reagera. Än idag är förbrukningen av bensodiazepiner hög (50 % av vad den var som mest), trots att utsättningsbesvären sägs vara svårare än av heroin. Lärdomen av detta är att det är viktigt för patienten att få reda på biverkningar, så att nyttan kan balanseras mot risken. Patienterna har idag alldeles för litet inflytande över sin behandling.

Patienterna vill inte ha komplicerade förklaringar, men problemet är att teorierna kan ändras med tiden. Patienter kan därför med viss rätt ifrågasätta varför de skall ta ett medel, vars verkningar är osäkra. Kvaliten på informationen, som ges är därför viktig och det finns idag mycket skriftlig information om sjukdomar m.m.

Patientens önskan att ta medicin varierar med sjukdomen - vid första psykosen är benägenheten att ta medicin minst och även de som tagit medicin lång tid kan när de känner sig bättre vilja sluta. Lagstiftningen ger psykiatrikern rätt att tvångsbehandla patienten med medicin. Alla uppskattar inte detta tvång och särskild färgade och invandrargrupper känner sig frustrerade över detta.

Om möjlighet fanns att välja behandling kanske resultatet skulle bli bättre. Nya atypiska antipsykotika ger mindre allvarliga biverkningar i normaldosering och många känner sig bättre med dem, men av ekonomiska skäl ransoneras de och många får hålla tillgodo med de gamla, antikverade medlen.

Samma sak gäller de andra behandlingarna också. Läkemedel är bara en del av ett behandlingspaket, som kan innehålla olika "samtalsterapier" och sociala ting, som arbete, förmåner och bostad. Sådana kombinationer har minskat pessimissmen som omgav psykos och personlighetsstörningar. Trots det vill gärna sjukvårdsledningarna spara på sådana behandlingar och patienten hänvisas till en behandling, som de tycker är andra klassens. Patienterna kan bli frustrerad över bristen på behandlingsalternativ, som erbjuds och i värsta fall kan det leda till depression.

Samtidigt söker sig alltfler till vården för behandling av livskriser. De kan bli behandlade med läkemedel trots att de egentligen inte är sjuka.

Källa:

BMJ 2003;327:824-826

Du har inte rätt att posta kommentarer