Barn med diagnos med förälder med diagnos.

Ofta ser man nog sig som en ensam, som växer upp med en diagnos. Men det är ofta förekommande att t ex barn med autism eller asperger, också har någon eller kanske till och med båda föräldrarna. Som också har en liknande diagnos, eller en annan diagnos.

Det är ju inte heller ovanligt att någon med diagnos, väljer en partner, med en liknande diagnos.
Och är det inte någon av föräldrarna som har en liknande diagnos, så kanske det är far- eller morföräldrarna. Eller kanske någon av föräldrarnas syskon, t ex en faster eller en morbror.

Jag brukar använda det gamla exemplet med "Verkligheten och Kartan". Där Kartan är den upplevelse eller den praktiska erfarenhet man har av verkligheten. Medan Verkligheten alltid sträcker sig långt bortom Kartan.

I fallet med ett barn som har en diagnos, och som växer upp i en familj eller en släkt, där diagnosen eller en liknande dignos är vanligt förekommande, kan man tala om "släktdrag" som t ex "vänsterhänthet".
Sedan är frågan den:
Är det en fördel eller en nackdel för barnet att ha en eller båda föräldrarna, som också har diagnoser?
Man får inte glömma bort att i det gamla Sverige, och i många andra delar av världen, är en psykiatrisk diagnos en skam. Och något som kan tillhöra de tabubelagda ämnena inom familjen och släkten.
Många har ju klarat sig genom livet, utan att hamna inom den psykiatriska vården, eller utsättas för någon psykiatrisk behandling. Men det är inget belägg för att de har varit symtomfria, eller fria från lidanden som orsakats av dysfunktionen eller handikappet.

Sett ur ett barns perspektiv, så är de vuxna de som ska leda in barnet i Verkligheten, coh ge barnet de referensramar som behövs för att få en realistisk bild av Verkligheten. Den bild som man, förenklat, kan kalla för Kartan.
Ett barn som själv har en diagnos, måste också, dessutom upptäcka att en eller båda föräldrarna också har diagnoser. Till det kan komma att de dessutom kanske är missbrukare av alkohol och/eller narkotika. Eller att de har en asocial livsstil, där samhället, samhällets lagar och regler, betraktas med skepsis, eller till och med förakt.
Det gör det naturligtvis svårt för barnet att både kunna "se igenom" sin egen diagnos begränsningar på egna erfarenheter och upplevelser, och de upplevelser, kunskaper och lärdomar, som lärs ut i skolan. Och som klasskamrater och skolkamrater ser som självklara.
Att ett barn ska kunna genomgå en sådan kognitiv utveckling, där det finns en normal verklighet som människor i allmänhet upplever som verklig och sann, samt att barnet ska kunna förstå hur den egna diagnosen påverkar barnets direkta och indirekta upplevelse av Verkligheten. Samt förstå hur barnet uppfattar och upplever sina föräldrars Karta av Verkligheten, kan verka negativt på de kunskaper som barnet också ska hinna uppleva, förstå och tänka kritiskt omkring i skolundervisningen. Eller bland kamraterna, utanför skolan.
Därmed inte sagt att det är omöjligt!
Men med de tabun och skamkänslor som, åtminstone funnits förr i samhället, kan barnet behöva andra vuxna som kan förstå de komplikationer som barnet har att ta sig igenom, för att nå fram till ett eget, självständigt och oberoende liv, medveten om sin egen diagnos, och de dysfunktioner som kan finnas i familjen och släkten, på båda föräldrarnas sidor.

Om föräldrarna inte uppträder logiskt är det lätt för barnen att bli förvirrade. Dessutom kan problemet öka om föräldrarna inte gärna vill att barnen får umgås med andra som kan visa på andra sidor av verkligheten. Jag tror att föräldrar med psykiatriska diagnoser gärna vill isolera sina barn.

Men hur blir det om friska barn har schizofrena föräldrar? :tänk

Om båda föräldrarna har schizofreni så har barnet 50 % risk att drabbas av schizofreni.
Om ena föräldern har schizofreni så är risken 10 %.
Det är säkert inte enbart genetiska faktorer, som ligger bakom riskökningen utan också det faktum att om en förälder har schizofreni, så ger det en miljöförändring hos barnet, som kan vara negativ. Ofta diskuterar man enbart genetiska faktorer, men glömmer att eftersom genetiska faktorer finns hos föräldrarna så påverkar de miljön också eftersom föräldrarnas beteende påverkas. Nu är den effekten inte så stor, eftersom schizofrenigenerna anses idag bara ge 5 gånger större riskökning för schizofreni och då är miljöeffekterna inkluderade. Egentligen är det idag för stor fokus på individerna med schizofreni och deras gener. Föräldrars gener bord studeras lika mycket för att hitta avvikelser från det normala och kanske gener hos dem som kan trigga schizofreni via miljöpåverkan.

Geta skrev: Om föräldrarna inte uppträder logiskt är det lätt för barnen att bli förvirrade. Dessutom kan problemet öka om föräldrarna inte gärna vill att barnen får umgås med andra som kan visa på andra sidor av verkligheten. Jag tror att föräldrar med psykiatriska diagnoser gärna vill isolera sina barn.

Jeg er for full segregering av defekte barn.

Admin1 skrev: Om båda föräldrarna har schizofreni så har barnet 50 % risk att drabbas av schizofreni.
Om ena föräldern har schizofreni så är risken 10 %.
Det är säkert inte enbart genetiska faktorer, som ligger bakom riskökningen utan också det faktum att om en förälder har schizofreni, så ger det en miljöförändring hos barnet, som kan vara negativ. Ofta diskuterar man enbart genetiska faktorer, men glömmer att eftersom genetiska faktorer finns hos föräldrarna så påverkar de miljön också eftersom föräldrarnas beteende påverkas. Nu är den effekten inte så stor, eftersom schizofrenigenerna anses idag bara ge 5 gånger större riskökning för schizofreni och då är miljöeffekterna inkluderade. Egentligen är det idag för stor fokus på individerna med schizofreni och deras gener. Föräldrars gener bord studeras lika mycket för att hitta avvikelser från det normala och kanske gener hos dem som kan trigga schizofreni via miljöpåverkan.

Dette kan man egentlig ikke vite, fordi diagnostikken ikke er pålitelig.

Båda mina föräldrar var nog klart extremt uppväxta, i sin barndom. Vilket kanske producerade mig samt helighet.

Jag har sökt Gud och Jesus.

Mina föräldrar hade inte kanske kraft att göra mycket, sedan jag flyttade hemifrån. Jo, hjälp när jag låg länge inlagd på sjukhus.

När jag var för tyst i skolan fick jag träffa en barnpsykolog ett antal gånger. Men han visste kanske inte då, för så länge sedan, om Aspergers Syndrom.